Extrem kyla, extrem hetta.

Muskler som protesterar högljutt, svett som rinner.

Intervall, distans, upphopp, snabba ben, skärpt tanke.

Ät bra, är rätt.

Över häckar, över planen, genom skogen, på spåret.

Håll ut, bli bäst!

Tackla motgången, bryt ihop och kom igen.

Lev sporten.

Varje dag, varje minut. Träning, träning, träning.

 

Elitidrott är något som länge både har fascinerat och skrämt mig.

Jag är imponerad av den extrema hängivenheten som behövs. De måste verkligen älska sin sport, älska smärtan, älska träningen.

Själv håller jag på med orientering. De svenska elitorienterarna är en ganska bortglömd kategori idrottsmän, men de kämpar på. Hela tiden. Som orienterare på toppnivå behöver du både kunna springa fort i blandat terräng, vara uthållig och kunna orientera med en precision som knappt går att föreställa sig. Ni kan ju tänka er hur mycket träning som ligger bakom.

Det är tanken på det som gör mig en aning rädd. Hur kan en människa gå in så mycket för en sport? Hur kan man bygga upp hela sin livsstil kring en sport? Hur kan man leva, andas och vara en sport? För mig är det helt omöjligt att förstå.

 

Ha ett fint lov nu! (Och tänk på att ligga still och äta mycket glass också. Överansträngning är aldrig bra)

 

Kartan från 1967 får representera orienteringssporten. Den hängde på Nyköpings kommunala flickskola och visade alla de nya riksgränserna för intresserade elever.

"Nu ska jag börja träna" har jag tänkt mer än en gång ska ni veta. Men att fastna för en sport är inte riktigt min grej...

Dock finns det undantag även för mig och vissa träningssätt passar faktiskt. Som att springa, cykla (om det räknas?), promenera, simma och såklart skidor! (...eller ja snowboard)

För några veckor sedan provade jag längdskidor för första gången i mitt liv, och wow! Det var grymt roligt! Jag har hört från andra i min ålder att det är tråkigt hit och dit, men ge det en chans. Samtidigt som det är bra träning är det även skönt (tycker jag) att vara utomhus när det är lite kallare, inte just när jag står och hackar tänder och inte har någon känsel i någon kroppsdel. Men när jag kommer in igen känns det skönt och på något vis friskt.

Därför föll jag för dessa blåa skidor som får representera min framtida karriär inom längdskidor. Det fanns ingen information om skidorna då de inte är inregestrerade i databasen ännu, men även informationslösa föremål kan ha sin charm.

Jag skulle inte säga att jag är särskilt sportig av mig. Jag har aldrig tidigare tränat eller spelat någon sport på grund av att jag tycker det är kul eller intressant. Nu på senare tid har jag däremot fått upp ett intresse, på grund av att jag vet att min kropp mår bra av att träna.

Denna trehjuling i järn som tillverkades i slutet av 1800-talet tänkte jag låta stå för det träningssätt jag tycker gynnar mig bäst. Nämligen konditionsträning och däribland spinning, löpning och simning. Spinning går ju ut på att cykla och därmed träna lår och rumpa samtidigt som du får bättre kondition, och det är något jag trivs jättebra med. Lika så när det gäller löpning och simning. Jag tycker om att gå/powerwalka/jogga/springa då jag tränar hela kroppen lite mer, och ännu mer när jag simmar. Det bästa med dessa tre träningssätt är att jag kan anpassa min träning efter när jag har tid, lust och ork – samtidigt som jag får upp min kondition och håller mig i form.

Ordet sport är otrevligt;
Vinnarskallar.
Träningsdagböcker.
Fotbollsfans. Bajen mot Black Army.
Våld och djuriskt beteende.
Övertaggade kommentatorer på TV.

Näe.
Sportfilosofi låter i mina öron, inte som en vacker melodi.

Men det finns ändå något inom denna kategori, en sport, lite undanskymt.
I sportsyn liten. Något jag sysslat med hela mitt liv.

Orientering. Röra sig i skog och mark med två hjälpmedel; en karta.
Och en kompass.

Orienteringen innebär frihet, och möjligheter.
I skogen finns det ingen som dömer, inga förbud, ingen som höjer ribban ännu ett snäpp, och ingen som gapar att ”Skjuta in den förfan!”.

I skogen sätter man själv sina regler.
Man behöver inte springa på linjerna.
Man kan uppleva nåt helt annat.
Med kartan och kompassen i hand kan man skapa sig ett äventyr. 

En kompass har alltid varit äventyrets nyckel och möjlighet, i många sammanhang.
Den är en trygghet, håller riktning, visar vägen, och samtidigt ligger en helt oupptäckt värld föröver. Denna bukformade svarvade kompassask är ifrån 1700-talet, en Toarpsask från Västergötland.
Och den ser ut att ha legat i en svensk äventyrares händer.

En Columbus.
En Candide.
En världsorienterare.

Det finns något vackert i att kunna läsa av världen från en bit färgat papper.

Man kan befinna sig var som helst och ändå med sin förmåga och sin kompass veta just var.
Man kan förflytta sig.
Äventyra.

Bara genom att lära sig en simpel liten sport. Som jag så ogillar ordet, men älskar just denna innebörd.
Orientering.

Sport kan vara oändligt många saker, det finns diskussioner om vad som är en sport och vad som inte är, men vem har rätten att säga vad som är rätt och fel?

Nu på lovet ska man äntligen få ta det lugnt igen och bara slappa, eller? Nej då, nu på lovet ska jag se till att röra på mig och få ut något av dagen! Jag ska ta nytta av snön och åka spark!

Det här är en barnspark från 1961 men ser fortfarande användbar ut om ni frågar mig, jag åker ju på en som ser nästan likadan ut. En träspark med medar av metall, fick en liten flicka vid namn Christina Johansson av sina föräldrar julen 1961, helt ny och fin.

Att åka spark är ett utav de roligaste man kan göra på vintern. Väldigt läskigt också, eftersom det kan gå fort ibland. Jag åker oftast med en kompis som antingen styr eller sitter på sparken. Det är nog läskigast att sitta på sparken eftersom man inte vet var personen bakom en har tänkt sig att åka. Inte heller hur fort hon tänkt åka... Jag antar att det är lite av en hatkärlek. Jag älskar att åka spark, men hatar att bli rädd.

Att den här är en barnspark ser man, höjden är 595 mm, och bredden 470 mm. Den sparken som jag färdas på är lite större. Skulle två personer ens få plats på denna lilla barnspark kan man undra?

Vintern är härlig och kall, det finns mycket att göra men det är lätt att man blir lite lat... Men nu ska vi aktivera oss och ha det roligt på lovet!

Under 1800-talet hände något i världen. Industrialiseringen hände. Inträffade. Skedde. Detta kom att innebära väldigt många saker men nu lägger vi fokus på sport. För det var nämligen så att när arbetarsamhället tog sina former och människorna flyttade från bygdesamhällen till storstäder så försvann den självklara gemenskapen som man hade i byn.

Helt plötsligt fanns det inte samma sociala strukturer där man bodde. Allting blev ett virrvarr av människor och stora gator och klassklyftorna växte.

Hur ska vi förena oss då? Så tänkte man. Hur ska vi umgås? När vi arbetar och ansvarar för hemmen och inte längre gör det i samma gemenskaper?

Man blev helt enkelt tvungen att hitta nya vägar till det sociala. En utav dem var sport. Samarbetsövningar, fysisk utmattning och umgänge på en och samma gång. Vilken revolution!

Och där började det. Den där vägen mot att vi idag måste gå till en speciell byggnad och utöva fysisk aktivitet i en ungefärlig timme för att inte bli feta.

Med maskineri och annan typ av arbetskraft än våra kroppar har vi idag format ett samhälle som snart kanske inte behöver oss? Visst låter det sjukt? Och tänk vad konstigt det måste låta i historiemänniskans öron när dem får höra att vi går till ett rum med stålbitar som tränar olika delar av kroppen?

Själv så är jag inte en klassisk gymmare. Föredrar fysisk utmaning på roliga, pulserande, energigivande pass eller ute i naturen. Och jag tänker alltid på hur biffiga alla måste ha varit innan industriella revolutionen.

Innan maskinerna och datorerna vann över mänskligheten i arbetet.
Då utnyttjade man plogar som man drog för hand i jorden och trägrep när man arbetade. Dag ut och dag in.

Och nu måste jag promenera till träningsplats för att utföra lite köttig aktivitet en stund. Så himla knäppt.