Extrem kyla, extrem hetta.

Muskler som protesterar högljutt, svett som rinner.

Intervall, distans, upphopp, snabba ben, skärpt tanke.

Ät bra, är rätt.

Över häckar, över planen, genom skogen, på spåret.

Håll ut, bli bäst!

Tackla motgången, bryt ihop och kom igen.

Lev sporten.

Varje dag, varje minut. Träning, träning, träning.

Elitidrott är något som länge både har fascinerat och skrämt mig.

Jag är imponerad av den extrema hängivenheten som behövs. De måste verkligen älska sin sport, älska smärtan, älska träningen.

Själv håller jag på med orientering. De svenska elitorienterarna är en ganska bortglömd kategori idrottsmän, men de kämpar på. Hela tiden. Som orienterare på toppnivå behöver du både kunna springa fort i blandat terräng, vara uthållig och kunna orientera med en precision som knappt går att föreställa sig. Ni kan ju tänka er hur mycket träning som ligger bakom.

Det är tanken på det som gör mig en aning rädd. Hur kan en människa gå in så mycket för en sport? Hur kan man bygga upp hela sin livsstil kring en sport? Hur kan man leva, andas och vara en sport? För mig är det helt omöjligt att förstå.

Ha ett fint lov nu! (Och tänk på att ligga still och äta mycket glass också. Överansträngning är aldrig bra)

Kartan från 1967 får representera orienteringssporten. Den hängde på Nyköpings kommunala flickskola och visade alla de nya riksgränserna för intresserade elever.