Sånt som framkallar ångest i mitt liv är saker som skolan, dagarna efter långa utekvällar, vintern, framtiden och pengar. Det är alltså väldigt stora saker, och för att hantera min ångest så väljer jag att ta så lätt på dem som möjligt.

Att ta lätt på sådana saker i och för sig ingen bra sak alls. Men man kan ju inte säga att ångest är bättre det heller. Men vad ska man egentligen överväga? Ångest är ju någonting som kan sluka en totalt och man ska helst göra sitt bästa för att inte låta den styra ens liv. Så ska man låta skolans fullspäckade schema bryta ned en långsamt för att det är ångestframkallande eller ska man bara ta det lätt på det hela? Ja man väljer ju själv men det bästa är nog att göra det på sitt eget vis.

Pengar, min stora ångestkälla. Nu när jag är på fri fot så väger pengar in i nästan allting jag gör. Och det är det värsta jag vet. Jag skulle vilja vara Elvira Fattigan i Dunderklumpen men det går ju såklart inte. I slutet av varje månad upplever jag en inre skräck att min kommande "inkomst" inte ska räcka till hyra, mat och åtminstone lite självunneri. Såklart så gör den ju alltid det, klart det blir riktigt stramt då och då men jag vet ju att jag alltid klarar mig. Men ångesten finns där ändå. Alltså, att ha ångest över något nån gång eller lite då och då är lika naturligt som att man har fötter... eller nånting.



Här är en räknemaskin från 1940, som tur var så kan jag använda min miniräknare på mobilen om jag behöver räkna ut någonting. Men ja, kan tänka mig att denna kan ha används i en affär eller något liknande i mitten av 1900-talet.

Det finns många saker som är ångestrelaterat. En sak som jag nyligen upptäckt kan framkalla ångest är när man ska klippa sig och är van att ha en ganska redig kalufs på knoppen.

Jag hade en bokad tid hos min frisör. Tiden var bokad långt innan solens varma strålar hade visat sig och långt innan sommarlov. Klippningen skulle äga rum precis när skolan slutat och kortbrallorna dammats av. Men av någon anledning sköt jag upp den bokade tiden, jag flyttade den längre och längre fram i kalendern. Jag gick min frisör på nerverna. Jag kände mig som Samson, från bibeln. Det kändes som att all min kraft fanns i mitt hår.

Sommaren svepte förbi och mitt hår varken bryddes om eller blev kortare. Mitt huvud blev lätt varmt i sommarsolen, men jag trivdes.

Sedan kom dagen då jag skulle stiga in i hårsalongen och utlämna mig till frisören. Det kändes som så som det gör den allra första skoldagen, osäkert men ändå så självklart och tryggt. Jag såg hår på golvet. Hörde ljud av ilskna saxar. Doften av lyxigt schampo som annars brukar kännas så välkomnande kändes nu hotfull. Frisören gick sakta men säkert fram till disken. Jag ville springa. Jag ville boka om min tid. Hon log mot mig. Det var försent.

När jag väl satt mig i stolen fanns ingen återvändo, där var min frisör envåldshärskare. Svetten rann. Ångesten steg som ånga. Jag kan inte förstå att det kan bli såhär för en så simpel sak. Ångest självförökar sig. Jag måste fått ångest för ångesten.

Jag har inte alltid varit intresserad av att skriva. Faktum är att när Klara i ettan (för två år sedan) frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att börja skriva här på Youthhood var jag tveksam. Jag visste inte riktigt om jag hade vad som krävdes. Jag hade aldrig bloggat förut och trodde att pressen skulle vara ganska hög. Sen var väl kanske inte det första inlägget på temat kläder något som jag är så jättestolt över. Men det positiva är att man utvecklas.

Vi har nu gått i skolan ca fem veckor sedan sommarlovet, och ska jag vara helt ärlig är jag redan skoltrött. Jag får numera en smärre ångest varje gång jag tvingas öppna Word på de gamla datorerna i skolan för att skriva ännu en text eller en uppsatts som ska lämnas in. Speciellt då mängden feedback sällan är så mycket som man önskar. Nu är det i och för sig så att jag älskar att skriva och ser journalistik som ett av de mest attraktiva karriärvalen, men vad som helst i överflöd blir tillslut jobbigt.



Sedan blir det ju inte bättre av att datorerna ibland är så extremt sega att man önskar att vi fick skriva på sådana här maskiner istället. Den kan liknas vid en gammal kamera då det under dess brukningstid sågs mer som en konst och ett privilegium att kunna skriva (eller då fotografera). Ingenting som alla hade nästintill obegränsad tillgång till. Skrivmaskinen från 1920-talet på bilden skänktes till Sörmlands Museums samlingar av Försäkringsakassan.

Nej men ärligt talat, jag får ångest av att behöva trycka ur mig texter på tid. I alla fall just nu.

Ibland får jag för mig att jag ska börja träna, äta hälsosamt och allt sådant där. Oftast brukar det hålla i sig i ungefär en vecka, max. Det är liksom mer bekvämt att ta bussen till staden än att sätta sig på cykeln och trampa i väg.

Cykeln på bilden kallas Velociped, den har ett stort hjul fram och ett litet bak och den började tillverkas 1880.

Man kanske ska börja cykla lite oftare i alla fall, för cyklarna som vi använder idag är nog lite mer lätta att använda än velocipederna. Men om jag känner mig själv rätt så lär jag fortsätta ta bussen i alla fall, tyvärr.

Det här är ett väggur från 1819, tillverkat av D.L Cederskog. Min tanke lyder: lär ha tagit lång tid att tillverka. Att sätta sig och tillverka ett sådant här väggur tycker jag är en stor prestation. Man har faktiskt inte all tid i världen och då är det inte alla som skulle sätta sig och tillverka just en sådan här sak, någonting som visar tiden.

Det finns så mycket jag vill hinna med. Dels är det jobb, skola, fika, skriva, ta körkort och alla sådana saker men nu tänker jag i stora drag. Det som lockar ångest ur mig är att tänka på vad jag vill hinna med på hela livet.

Flytta, jobba och tjäna jättemycket pengar, resa, bli pank, plugga vidare på bra universitet och ja sen är man 29 år och trettioårskrisen är nära. Nej, det stämmer nog inte men tiden räcker inte riktigt till.

Men förr har många hunnit med det dom velat, och ännu mer. Så varför skulle inte vi göra det! Jag tror inte att D.L Cederskog hade ångest över att tiden skulle rinna ut så då tänker inte jag heller ha det.

Det mest ångestframkallande som finns i hela världen är skolan. Tidspress konstant, måste alltid vara skärpt, pressen på att alltid prestera bra så att man inte hamnar efter och kommer in på sämre skolor än alla sina kompisar. Det är sådant som alltid ligger och irriterar i bakhuvudet på mig.

Uttrycket "det var bättre förr" undrar jag verkligen om det stämmer, i alla fall om skolan. Jag har bara fått för mig att det var lättare för 50 år sen eller mer, om man bortser från agan som förekom i skolorna. Att då var det mer papegoja-metoden att bara råplugga in allting så man kan det utantill. Idag är det nästan bara analyser och argumentationer hit och dit. Superjobbigt.

Skulle vara intressant att att kunna åka tillbaka i tiden och verkligen se hur det gick till då. Eller nej, förresten inte. Orkar inte mer skola. Studenten snart, wohoo!