Jag har inte alltid varit intresserad av att skriva. Faktum är att när Klara i ettan (för två år sedan) frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att börja skriva här på Youthhood var jag tveksam. Jag visste inte riktigt om jag hade vad som krävdes. Jag hade aldrig bloggat förut och trodde att pressen skulle vara ganska hög. Sen var väl kanske inte det första inlägget på temat kläder något som jag är så jättestolt över. Men det positiva är att man utvecklas.

Vi har nu gått i skolan ca fem veckor sedan sommarlovet, och ska jag vara helt ärlig är jag redan skoltrött. Jag får numera en smärre ångest varje gång jag tvingas öppna Word på de gamla datorerna i skolan för att skriva ännu en text eller en uppsatts som ska lämnas in. Speciellt då mängden feedback sällan är så mycket som man önskar. Nu är det i och för sig så att jag älskar att skriva och ser journalistik som ett av de mest attraktiva karriärvalen, men vad som helst i överflöd blir tillslut jobbigt.



Sedan blir det ju inte bättre av att datorerna ibland är så extremt sega att man önskar att vi fick skriva på sådana här maskiner istället. Den kan liknas vid en gammal kamera då det under dess brukningstid sågs mer som en konst och ett privilegium att kunna skriva (eller då fotografera). Ingenting som alla hade nästintill obegränsad tillgång till. Skrivmaskinen från 1920-talet på bilden skänktes till Sörmlands Museums samlingar av Försäkringsakassan.

Nej men ärligt talat, jag får ångest av att behöva trycka ur mig texter på tid. I alla fall just nu.