Ilska: Lova att du skrattar sen
Livets egna grådunkla bakgård, är det sorgliga med glädjen. För just där finns det så mycket annat att känna. Sorg. Tomhet. Ilska.
Att vara arg är inte farligt.
Men att vara arg för jämnan – det är att missa livet.
Ilska kan vara som ett glas vin, en löptur eller nyttig frukost.
Något att unna kroppen för att den ska må bra!
Alla behöver bli arga över någonting, någon gång i livet. Annars ligger ilskan kvar och jäser i maggropen tills något verkligt otrevligt händer.
Var arg på sådant du tycker är orättvist.
Skrik för tusan!
Jag är arg på självupptagenhet. Människor som alltid måste inkludera sig själva och egna erfarenheter i varje mening.
Jag är också arg på motsatsen – människor som aldrig tar för sig.
Jag är arg på hycklare.
På kapitalismen, att människor slösar bort liv för papperslappar.
På den ständiga orättvisan. Att alla fortsätter påpeka att den ÄR livet.
På vapen, vapen, vapen och hur oerhört fegt det är.
På mens vid fel tillfällen.
På vikthets.
På lärare som glömmer våra liv.
Jag är till och med arg på det som ingen kan styra.
Som att tiden går alldeles för fort och att vi är helt obetydliga i vårt ständigt expanderande universum.
Men, jag går inte alltid runt och tänker på detta.
För ilska är ingenting som ständigt kan vara närvarande.
Man måste få lätta på trycker ibland, men resten av tiden så måste man kunna skratta åt livet.
Klä ut sig till GBglacegubben och ha event på mataffären.
Det finns ju så mycket att vara glad åt, ändå!
Så skrik ut all din ilska! Men lova att du skrattar sen.
Ilska: Möter snällhet
Julen 2000 gick det en radiokalender som hette Snälla Py.
Snälla Py är inte så snäll, hon försöker men finner det svårt.
Jag kommer inte ihåg så mycket från denna julkalender, men jag kommer ihåg en låt (det var nämligen musikalkalender)
Michael B. Tretow – Lite snälla
När jag sökte på Lite snälla och fann att den fanns på Spotify fick jag tårar i ögonen och smaken av barndom i munnen.
Meningen ”Jag mår alltid toppen av ett riktigt saftigt gräl!” stämde så väl in på mig. Bara man fick bli sams omedelbums efteråt, för att vara ovänner det klarade jag inte med.
Jag valde bilden på dessa flickor med rosetter i håret på danskola eftersom jag tyckte att de såg ut som Lotta på Bråkmakargatan, som också var en ungdomsidol.
Maj-Britt Gauffin var danslärare på skolan och Russel Jones spelar piano till dansarna.
Jag tror också att någon av dessa flickor är en liten Py. Med ett mått av ilska i kroppen.
Ibland kan jag sitta och känna hur jag bara bubblar av ilska, över:
Äcklig skolmat
Elaka system
Dåligt väder
Tråkiga lektioner
Onda diktaturer
Och så vidare…
Men precis som Py tänker jag på att vara snäll också.
Det är viktigt för att den där ilskan i kroppen ska försvinna. Kramar och snällhet.
Ilska: ARRRGHH!
Jag blir väldigt. väldigt sällan arg.
Den där känslan av kokande, bubblande ilska är något jag sällan har upplevt.
Jag bråkar sällan också, är ganska konflikträdd, eller mest för att jag inte brukar känna behöver av att skrika ock bråka. Det finns liksom bättre sätt att lösa situationer på.
Men lite små ilsket irriterad är jag självklart då och då.
Vissa människor blir väldigt lätt irriterade på saker som strular. Jag har till exempel aldrig sett min morfar så arg, som när han försöker förstå vad han ska ha sin nya iPhone till, och hur den fungerar.
Datorer är en annan sådan grej.
4 åriga Adam Bromée på bilden ser visserligen rätt avslappnad ut när han surfar runt på internets vågor i början av 90-talet, men andra kan bli så väldigt arga när manicken inte gör som de vill.
Själv tror jag att jag blir mest irriterad på människor.
Ja, jag vet att det låter hårt och kallt, men visst har ni också varit i situationen?
Folk som är dumma eller irriterande eller irriterande dumma!
Jag blir irriterad en stund, morrar lite för mig själv eller för någon i min närhet och sen går det över!
Ilska: En zeppelinare fylld med ilska
Bild från Sörmlands museums flickr
Jag önskar att man kunde dammsuga ut all ilska i världen. Bara få den att försvinna. Kanske släppa ut den i en zeppelinare, kanske i en sådan som denna från sommar-OS i Berlin 1936.
Berlin 1936.
Jag kan nog tänka mig att det fanns ganska mycket ilska där vid den tiden, åtminstone i en viss mustaschbeklädd man och hans kompanjoner.
Jag kan inte komma på ett tillfälle då jag känt riktig ilska, jag är mer en sådan som blir lätt både frustrerad och irriterad. Men den där lilla symbolen, ser ni den? Den kanske inte är så liten, zeppelinaren är nog väldigt stor, men den står för något som till och med gör lilla mig ilsken.
För det finns något som jag reagerar starkt på, en del av det är nog ren rasande ilska, och det är det där med att döma någon före. Så som den där snubben med mustaschen gjorde. Vad spelar det för roll vilken religion man tillhör, om man är förståndshandikappad eller vilken hudfärg, sexualitet eller nativitet man har. Vi är alla människor, vi bara ser och är lite olika.
Vid spelen hoppas jag dock att det inte fanns så mycket ilska, mer glädje. The calm before the storm. Eller kanske kan man säga att stormen redan var där, bortom firandet, och ännu inte fullkomligt blåst bort.
Ilska: Att lära sig varandras brister
Bild från Sörmlands museums flickr
Det är inte så många saker som gör mig arg, på riktigt. Kanske min syster ibland, och när min pojkvän frågar om jag är irriterad och jag redan är det. Annars är jag inte arg, även om jag har lätt för att irritera mig på saker och är väldigt envis.
Den här bilden föreställer en kyrkkör i Tuna under deras 20-årsjubileum 1961. Tänkte direkt på min pojkvän när jag såg mannen i mitten, det känns så typsikt honom när mitt humör inte är på topp och jag hellre kastar kläder än att vika in dem i garderoben och hellre stampar i golvet än att gå normalt. Trots att jag irriterar mig på i princip allting han säger så har han ändå lärt sig hur han ska bete sig och vad han ska säga när jag får mina små anfall. Det är positivt i alla fall, att han lärt sig hur han ska hantera en av mina brister. Även om han, som mannen på bilden, ser lite förskräckt ut, haha.
Men jag skulle inte säga att jag är arg särskilt ofta, inte på riktigt. Inte sådär frustrerad att det kokar inom mig och att jag bara vill skrika och slå. I sådana fall blir jag småirriterad och stör mig på saker och ting.
Ilska: Att bli hånad
Jag hatar att förlora. Jag var är en rätt dålig förlorare när jag var mindre. Något som gör det ännu värre att förlora är om den som vann över dig hånar dig. Det är något som jag fortfarande stör mig på. När jag tittar på bilden får jag en känsla av att det är flickan som kommer att falla ned och förlora, och med tanke på pojkens ansiktsuttryck kommer att antagligen håna flickan när hon fallit ned. Det kan ju även ha varit så att flickan varit elak mot pojken och att detta är hans sätt att få ut sin ilska. Hans ansiktsuttryck säger ju även att han tar i.
Bilden togs under midsommarfirandet på Nyköpingshus 1962, då två barn har kuddkrig. Detta önskar jag fortfarande fanns mitt i stan under midsommar. Nuförtiden åker man oftast ut till landsbygden för att hitta en midsommarstång och roliga aktiviteter runt omkring och för en ungdom som mig utan körkort är det nästintill omöjligt.
En sak som jag både ogillar och gillar med fotografier från Sörmlands Museum är att det inte står mycket information om bilden utan att man måste fantisera mycket själv. Ibland är fotot självklar och ibland lämnas man som ett frågetecken. Detta är både bra och dåligt, men vi kommer vi aldrig helt hundra få veta sanningen bakom pojkens ansiktsuttryck.
Ilska: Barn i stan
Aurore är tio år gammal.
Precis efter att kortet tas skriker hon och slår näven i bordet bredvid.
Jag vill inte stå här, inte vara här, inte vara snäll, inte vara glad, inte vara ledsen.
Vill inte.
Inte.
Ordet inte är centralt när man samtalar om ilska.
Fast nej, just det.
Orden jo och ja är minst lika viktiga.
Ibland vill man verkligen inte något.
Ibland vill man verkligen något.
Så gråter man ibland.
Eller ler åt vad man vill.
Men någonstans långt in i kroppen finns det tredje alternativet.
Ilskan.
Ilskan har ingen ålder.
Ingen behärskning.
Inget förnuft.
Aurore är tio år gammal.
Hon kommer att bli lärare när hon blir stor.
Nu är hon ett barn i stan.
Och hon är arg.
Den känslan kommer hon att få känna ibland.
Genom hela livet.
Och det är okej!
Det är så skönt att vara arg.
Att vara arg och uttrycka det.
Säga ifrån.
Vara stark.
Det mår man bra av ibland.
