Drömhem: Färg och tusentals saker




En sak är säkert, jag är inte minimalist.
I mitt rum nu är det fyllt med saker, från golv till tak, fyllt med minnen och låttexter och tavlor. Jag vill ha mitt drömhem likadant, fast STÖRRE!


Helst skulle jag vilja bo i ett bohemiskt kollektiv på landet. Det må låta klyschigt men det är min dröm. Vi skulle inte vara för många, kanske 8-10 personer i en stor villa av trä. På väggarna skulle vi ha brokiga tapeter och huvudfotsteckningar uppnålade med häftstift som barnen i kollektivet målat. För jag kan inte riktigt tänka mig ett hus utan barn, jag har aldrig levt i ett hus utan barn.


Vi skulle använda det som barnen gjorde på slöjden i skolan flitigt.
Grytunderlägg med mosaikplattor skulle få ha kastruller på sig varje dag och inte stå undangömd utan att användas som den blågula på bilden, som Roger Alderstrand gjorde på träslöjden under sextiotalet.
Han säger att de var rädda för att den inte skulle hålla men vi skulle använda den i alla fall.


I mitt drömhem vill jag ha nötta trägolv och mjuka gula soffor. Fönstren ska vara fyllde med blommande pelargoner på sommaren och det ska alltid sitta någon vid köksbordet att hålla i handen.
På onsdagarna när livet känns allt för tungt och morgondagen på kontoret känns som döden ska vi ta fram serpentiner och discomusik efter middagen och galendansa innan tandborstning och god natt.
Jag vill att mitt hus ska vara öppet för vänners vänner och min familj, jag vill att mitt hem ska vara öppet för både kreativitet och slökollande på TV.


I trägården ska vi ha gungor i äppelträden och söta jordgubbar i trädgårdslandet. Vi ska ha en berså där vi kan dricka saft och kaffe med sockerkaka.

Åh nu vill jag flytta till mitt drömhem på momangen!




Drömhem: Får jag frihet så är jag nöjd




Drömhem. Jag tänker bara på väl damsugade golv och kritvita soffor i någon inrednings tidning. En skål med stenar och små hjärtan med orden ”love” och ”hope” ingraverade.

Hhuu. Jag ryser lite lätt bara vid tanken.

 

Mitt eget drömhem är inte särskilt detaljerat. Så länge jag bor med någon jag tycker om och får göra som jag vill är jag nöjd. Välja doften på mitt eget sköljmedel och ha så många tårtor jag vill i min kyl. Ligga i sängen och titta på film hela söndagen.

Åh, jag längtar så mycket efter att flytta hem ifrån!

 

Dammsugaren får representera det kliniskt rena och opersonliga hem som jag inte är jättetaggad på att ha. Det är en Volta och den användes av Alli Andrsson under 50-60 talet.



Drömhem: Resan dit




Drömhem. Mitt drömhem.


Temat får en mängd tankar att samlas i mitt huvud. Hur skulle jag egentligen föreställa mig mitt egna drömhem? Jag vill att det ska vara mysigt och hemtrevligt men också modernt och stilrent. Jag vill ha samlat på mig många saker genom åren men jag vill inte att det ska vara trångt och klaustrofobiskt. Jag vill så mycket att jag inte riktigt kan sortera mina tankar och komma fram till något.


En sak är jag dock säker på, mitt drömhem skulle ligga en flygplansresa härifrån.


I New York eller London.


Antingen lokaliserad bland alla skyskrapor på Manhattan eller i centrala London vid Themsen. De är båda städer som ligger mig nära om hjärtat och som jag planerar att besöka ett flertal gånger under mitt liv och kanske slutar det med att jag bosätter mig i en av dem. Man kan alltid drömma och någon av dessa två städer vore platsen för mitt drömhem.


Resväskan som en gång tillhörde Hillvid Edhager symboliserar resan dit, till någon av mina favoritstäder. För att flytta till en stad så är det, enligt mig, bäst att man först besöker den åtminstone ett par gånger. På en sådan resenär tror jag att en brun läderväska som denna med såväl handtag och metallspännen skulle vara en väldigt passande medresenär.



Drömhem: Ett hus redan byggt i fantasin




Jag har hela tiden så mycket tankar om hur jag vill ha det i mitt hem när jag flyttar hemifrån. Skulle sitta fint med att bygga huset helt själv (eller kanske peka ut hur jag vill ha allting så kan några byggare får spika och såga) för att få det exakt som jag vill ha det. Jag vill bo i stan, men på ett ställe som är lite avlägset, så man får egentid men samtidigt har gångavstånd till allting man behöver. Och säkert som många andra så vill jag ha det vitt. Stort, stilrent och snyggt. Och vitt. Jag vill att köket ska gå i mörkt trä men vita väggar och mörkt kakel och jag vill ha ett ljust vardagsrum med gråa och svarta detaljer. Jag vill ha ett stort sovrum med en snygg fondvägg i någon klar färg och att resten av detaljerna i rummet ska gå i samma färg. Och här känner jag att jag ska stoppa mig själv lite nu, annars kommer det här inlägget bli en bok.

Med andra ord, så finns det så mycket jag vill göra och så mycket jag vill ha. Och jag vet att mitt framtida hus antagligen inte kommer att ha hälften av alla de saker jag vill ha. Men det är ändå helt okej. Detta är mitt drömhem.

Varje gång jag går förbi denna soffa i föremålsarkivet så fastnar jag alltid med blicken på den. Jag tycker den är så himla snygg och jag skulle gärna pynta mitt hus med den någonstans. Soffan är klädd med randigt tyg i rosa, guld och vitt och satt säkert fint i någons hus under 1800-talet.




Drömhem: Ett riktigt hem




Mitt drömhem är ett hem. Som utan en minuts tvivel känns som hemma.
 Ett hus som ligger någonstans på den svenska landsbygden, där det är frodigt och grönt under sommaren och kristallklart och vitt under vintern.

Ett hus som lagts ner lite tid på.
Med ett lagom avstånd från staden, utan att vara isolerad. Med lugn och ro.
 
Insidan är lagom fri och luftig, med en inredning som inte inhandlats vid ett och samma ikeabesök, utan växt succesivt i samband med upplevelser, erfarenheter och föremål man stött på, hittat och tyckt om.

En fotovägg av en björkskog på toaletten.

Ett oranget kakel i köket.

Ett svartlackat trägolv i vardagsrummet.
Kanske sätter jag upp en tavla jag själv målat, eller fyndar en gammal sammetssoffa på Kupan.

Eller slår till på en dyr björkstol från NK:s verkstäder, bara för att mönstret var speciellt och materialet robust - för möblemanget är ju knappast beiget och känsligt i mitt hem!

Man vågar leva, röra sig och slänga sig på soffan utan att några nerver går i kläm.  

 

 Drömhemmet är personligt, blandat av alla möjliga färger och mönster.

Röran är framme ibland, så att man kan se att det faktiskt lever människor där.

Det är varmt och finns gott om ljus i mörka tider.

Alla vänner är välkomna närhelst de vill,

på en kopp kaffe och en hemmabiokväll.

En Ben&Jerrys-provning.

Eller ett allvarligt samtal i min hemliga oas.

 

Uppmärksamhet ägnas inte åt oväsentligheter.

Inga familjetragedier på grund av en uppfälld toasits eller en trasig vas.

 

I mitt hem vill man spendera tid.

För det som är viktigt är att det är en plats man vill vistas på och längta till.

Ett hem där man vill sitta i en färgglad stol av björk och bara vara.



Drömhem: Gammalt och charmigt!




Den nya trenden som finns i dagsläget om hur hus ska se ut och vara inredda känner jag är en väldigt steril stil. Det finns ingen charm eller hjärta i husen längre. Allt ska vara svart och vitt med trägolv, trägolvet är förmodligen det enda som fortfarande har lite charm i sig men annars ser allt ut som en "futuristisk rymdvärld" (citat från min syster).

Jag gillar när det är lite gammalt i huset, fräscht men en gammalmodig känsla. Soffor med blommönster som helst ska vara en söt färg som rosa, några gamla lampor som kanske till och med är ljuskronor, en stor säng med en fin sänggavel och några söta små kuddar. Jag gillar sånt som är gulligt och rosa. Mitt framtida hus eller lägenhet kommer att vara en tidsmaskin tillbaka full av snygga möbler som denna soffa. Det svåra kommer ju att vara att få tag i möblerna och priset som de kommer att kosta, men det är värt det när man får in lite själ och värme i sitt hem!

Soffan på bilden är en exakt kopia av hur min soffa kommer att se ut, den är helt underbar med sina runda kuddar och är klädd i gammalrosa och mönstrat siden, det finns även lite äkta guld på denna soffa - Min drömsoffa!

Soffan tillverkades 1770 och användes av en man, Bernhard Österman som levde och bodde i Stockholm, en man med bra smak! Istället för att ge soffan till museet 1947 så kunde de ha sparat den till mig, fast jag inte var född än och det skulle dröja ett tag. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och sno soffan!

Jag låter lite galen i soffan med tanke på att jag till och med kan tänka mig att åka tillbaka i tiden för att kunna äga soffan i framtiden så finns det ju en anledning till att jag måste åka tillbaka i tiden - det tillverkas ju inte sådana soffor längre! Men varför tillverkar inte exempelvis Ikea såna här fina soffor längre då? Om man bortser från att det är guld i soffan så bör de vara ganska billiga att tillverka, men eftersom de inte är "inne" just idag så tillåter inte modet att dessa tillverkas i stor mängd. Sorgligt och tråkigt men trender kommer och går, så jag hoppas på att denna trend kommer igen.



Drömhem: trygghet




Att bläddra i inredningsmagasin är den optimala verklighetsflykten.
Tidningar av sådana slag är drömfångare.
När jag var liten skrek jag av glädje när ikeakatalogen föll ner i brevlådan och satte mig på plats i den stora, vita fåtöljen för att läsa och ringade in vad jag ville att mamma och jag skulle köpa till hemmet.
Morfar prenumererar på en rad olika tidningar och han sparar inredningsmagasinen i en hög. Så att jag kan få läsa, bläddra mig igenom personliga hem och skapa mig en idé om mitt eget framtida.
Det är så fantastiskt med hem.
Att dem inte bara är rum, utan något så mycket mer.
En trygghet.
Någonting att alltid landa i.
Veta om att allt här är mitt, min plats och här bestämmer jag.
Och jag kan bjuda in precis vem som helst.

Om jag nu skulle bjuda.
Så skulle jag bjuda på lemonad och hembakad blåbärspaj med nektariner (en ny favorit) på denna fenomenalt röda bricka.
Det är gjort av lackad metall och kommer från Eskilstuna.
Kanske nyttjade Ingrid Alderstrand brickan ofta för att dela med sig av hemlagat.
Det måste hon ha gjort, den är ju så snygg!

Inte bara för att det är viktigt att återanvända, så är det ju vackert också.
Allting med en tidigare ägare har också ett tidigare liv.
Och det är fint att låta det leva vidare i sitt eget.