Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

En del människor bär på de konstigaste av namn, en del på de längsta jag någonsin hört talas om och en del har namn som bara passar perfekt in på deras karaktär. Och alla tre passar in på vår kära Pippi! Men nu är det inte henne som jag har planerat att skriva om, helt ärligt så vet jag inte alls vad jag har tänkt men det får vi väl se, både du och jag.

Namn är något som vi alla har – om vi inte nyss vaknat ur ett långt koma med minnesförlust eller något liknande och inte har en susning om vem vi är eller vad vi heter – och det är en del av vår identitet. Våra namn är något som ger andra en, om än undermedveten, bild av oss redan innan vi möts ansikte mot ansikte och hur lustigt är inte det, egentligen? För det är ju inte direkt så att vi har någonting att säga till om innan den där mannen med den vita kragen skvätter vatten på våra små huvuden, eller ens innan det när våra föräldrar letar igenom babynamnsbok efter babynamnsbok efter ett potentiellt passande tilltalsnamn. Konstigt är det, men jag skulle ju inte direkt föredra att bli kallad ”hon” eller ”det” under hela min uppväxt tills dess att mitt sexåriga jag med stolthet uttalar att jag ska heta ”Rullgardina”.

Jag är nog i grund och botten rätt tacksam för att mina föräldrar gav mig ett namn – även om jag hade föredragit ett som inte låter som Amerika minus A på engelska – för inte sjutton hade jag kunnat välja mellan alla tusentals namn som finns, så velig som jag är.

Ett av alla tusentals namn som finns är Ninni, jag känner dock ingen som bär på det namnet. Brevpressen i form av ett glasklot på bilden har namnet Ninni format med vit glastråd inuti sig men varför vet jag faktiskt inte, för givaren heter Hildur Lundqvist och någon annan ägare finns inte nämnd. Kanske var det namnet på produkten, kanske var det en specialbeställd doppresent eller kanske var det så att en av tillverkarna på Scandia var lite ego-kär.

Ett namn är något som gör en själv till den man är. Det är genom sitt namn som man skiljer sig från andra. Men är alla namn bra då? För mig var mitt namn ett namn som jag själv tyckte var fult och dåligt. Eftersom man kunde rimma många dåliga saker på mitt namn och för att jag aldrig kunde få ett smeknamn som jag så gärna ville ha - Jag var bara "Frida" enligt det yngre jag. Idag kan jag inte tänka mig något annat namn, varje gång någon ropar "Frida!" så reagerar jag och vet att det är mig man kallar på. Det ger en ganska trygg känsla faktiskt, att veta vem man är.

Namn tillåter oss att skapa djupare relationer till djur och föremål, exempelvis kan man kalla en låda med ögon för "låda" eller för "Jens". Lådan Jens får helt plötsligt större mening i mitt liv än bara lådan. En pojke eller en flicka i 4b på Släbro Skola har gjort precis samma sak med denna båt. Båten vann våren 2007 priset för finaste båten och kanske vann den för att den hade ett vackert namn - Diana.

Runt din vrist knäpper de remmen på de små vita skinnsandalerna.
Gummisulorna gnisslar mot hallgolvet när du snurrar runt och skrattar.
Sandalerna är slitna.
Slitna av asfalt, sandlådor och gungeligungande fram och tillbaka.

År 1940, 1960 och 2013 bär barn skinnsandaler i dylik stil.
Skon är tidlös.
Som en tradition av fotförpackning kärlek.

Sandalerna för barn.
Barn som föds.
Och namnges.

Du träs på skor.
Och du ges ett namn.
Ett namn som du med hela din person, hela ditt liv, hela ditt du.
Ska äga, heta, vara.
Och alla tankar bakom det namn som just du ges.
Vem du är, vad namnet låter som, känns som, hur du känns.

Namnet som varje dag ska återkalla minnet av din födsel.
Och den evinnerliga kärleken i omloppsbana kring dig.

Den här skyltdockan från 1950-talet har stått i herrarnas omklädningsrum i Strängnäsfabriken och antagligen har den tilldelats namnet Lisa av männen i det omklädningsrummet. Kanske sades det saker till Lisa som, om hon var riktig, skulle ha förblivit osagda. Kanske sade herrarna adjö till Lisa när de skulle gå hem.

Människan namnger, förutom människor, även saker som hon bryr sig om. Alla har vi en Lisa, vare sig det är en bil, en teve, en brödrost, eller en skyltdocka i omklädningsrummet. Att namnge något gör detta något mer människolikt. Genom att göra det mer människolikt skapare vi ett starkare känslomässigt band till detta något. Vi försöker skapa en mänsklig relation till något icke-mänskligt. Och vi kan inte låta bli det.

Ponera att du hittar en herrelös katt och tar hand om den. Du ger den mat, och i gengäld spinner den belåtet och lägger sig sedan tätt intill dig. Du har genast skapat en relation till den här katten och inom kort kommer du ha gett denna katt ett namn. Denna katt kan vara vad som helst som inte redan har ett individuellt namn, men som du känner starkt för.

Faktum är att vi namnger redan döpta människor som vi bryr oss extra mycket om. Vi ger dem så kallade smeknamn – vi bokstavligen smeker dem språkligt. Personer som vi inte tycker speciellt mycket om ger vi istället öknamn.

Namn kan förmänskliga, och namn kan förminska – avhumanisera. Förintelsen hade inte varit möjlig om inte en generation tyskar växt upp med de avhumaniserande namnen på judar som ständigt flödade ut i tidningar, radio och teve. Judar kallades inte människor. De gavs inte namn som kunde ge mänskliga associationer. De kallades ohyra och ogräs, råttor och grisar, parasiter och iglar – de liknades med ett infekterande virus.

Alla fångvakter i förintelselägren, som inte skänkte en tanke åt de män, kvinnor och barn som de skickade in i gaskamrarna, var inte omänskliga. De var alla älskande människor, med familj och vänner. Det som gjorde dem kapabla till att slakta alla dessa oskyldiga människor och sedan skratta med sina vänner var det faktum att judarna inte var människor för dem. Det finns en anledning till varför judarna fick ett nummer istället för ett namn.

På ett sätt är det därför hoppingivande att herrarna på Strängnäsfabriken namngav Lisa. Att de kände en så pass stor koppling till skyltdockan att de döpte den ger mig hopp om att de var empatiska herrar som aldrig skulle deltaga i något så hemskt som förintelsen. För av någon anledning kan jag inte föreställa mig att nazisterna namngav skyltdockor.

Om man ser ett namn utan att känna till personen som bär namnet kan man oftast inte vara hundra procent säker på att det är just en tjej som bär det typiska tjejnamnet eller tvärtom för killar. Det finns oftast minst en av det motsatta könet som bär just ditt namn, enligt flertalet populära namnstatistiksidor. Vad gäller namnet Nils så finns det hela fyra kvinnor i landet med det namnet.

Unisexnamn, d.v.s. namn som är vanligt hos både män och kvinnor, finns det en del av vilket gör det ännu svårare att tyda vilket kön personen har. Att vissa av dessa namn finns, t.ex. Alex och Kim, tror jag beror på influenser från andra länder där namnet antingen är ett tjej- eller killnamn. En annan anledning till att det finns namn för båda kön är för att det inte ska gå att döma efter kön, mindre förutfattade meningar som oftast kan ha fel.

Det vanligaste kvinnonamnet i Sverige, Maria, bärs av cirka 440 000 kvinnor och av så mycket som 628 män! Visserligen bärs namnet som mellannamn hos de flesta män, men det är ändå rätt fascinerande att det namn man trodde var ett typiskt tjej- eller killnamn också finns på motsatt sida.

Om man har lite fritid till övers så kan man även kolla hur många som bär superhjältenamn från serietidningar. Fantomen är det tillexempel tolv stycken personer i Sverige som heter. Tio stycken har namnet Batman.

Vilken peruk som ska sättas på perukstocken från givaren Louise är härmed oklart, även ifall det i det här fallet är så att givaren är en kvinna.

När vi bestämde temat tänkte jag direkt ”Vad betyder egentligen mitt namn?”
Så jag sökte på internet och fick reda på att Veronica betyder segerbringande. Även att enligt en legend var Veronica ett skyddshelgon för konstnärer och fotografer.

Jag kände mig direkt lite dragen till det, efter som mitt främsta intresse är konst och jag älskar att fota. Intresset för foto kom på senare år men jag har alltid älskat att ha pennan i handen, det har jag alltid brunnit för och alltid känt mig bra på. Just därför valde jag dessa penslar gjorda av trä och hår, de gavs in till museet av Gudrun Anselm men användes av Sigurd Eriksson.  Men jag kände igen mig lite, därmed att jag ska bringa seger stämmer inte in så bra då jag jämt verkar få otur i alla sorters spel!

Jag är nöjd med mitt namn och jag tycker om det. Det är inte så vanligt och det har sin speciella kling och hela namnet är bara jag. Dock har jag ända sen barnsben irriterat mig på lärare som ropat ut ”Viktoria” istället för Veronica, men det är smällar man får ta! Jag gillar som sagt mitt namn trots det.

Att ge någon eller något ett namn kan vara en av de svåraste uppgifterna som finns. Själv har jag aldrig behövt döpa något annat än mina gosedjur. Jag hade en björn som hette Börje och en hund som hette Ahmet. Jag vet inte riktigt hur mitt resonemang löd när jag bestämde namnen men jag gick nog mest på känsla.

Så här i efterhand förstår jag att dessa namn inte alls är bra för mina gosedjur. Namnet Bröje har ett ö i sig, det är ju krångligt. Det funkar inte alls när Börje reser utomlands, han kommer få upprepa sitt namn hundra gånger utan någon framgång. Amet har förvisso inget ö i sig men det är ett ”arabiskklingande” namn, vilket inte är att föredra när man söker jobb i Sverige. Hur ska Amet någonsin komma ut på arbetsmarknaden om det är 50% svårare att få ett jobb när namnet är av arabisk härkomst?

Kanske borde jag ha valt mer könsneutrala namn som Kim, Sam eller Barbro. Det framgår ju ändå inte vilket kön ett gosedjur har. Den lilla dockan på bilden känns väldigt könsneutral. Vad Ingrid Alerstrand i Eskilstuna, dockans ägare kallade dockan vet jag inte. Men den är tillverkad 1950, det året var dessa namn populärast: Lars, Erik, Anders, Margareta, Elisabet och Kristina. Så Ingrid valde kanske något av dem namnen. Eller vill man att ens docka ska ha ett vanligt namn?  Det är ju ett bra sätt att undvika diskriminering men samtidigt blir det jobbigt när den umgås med andra dockor med samma namn. När den börjar skolan får den fula smeknamn eller tilltalas med namn och första bokstaven i efternamnet. Lars A, Erik B osv.  

Det där med namn är verkligen krångligt, hur man en gör så blir det fel på något sätt. Nästa gång det blir dags så gör jag som när jag var liten och kör på känsla.