Den här skyltdockan från 1950-talet har stått i herrarnas omklädningsrum i Strängnäsfabriken och antagligen har den tilldelats namnet Lisa av männen i det omklädningsrummet. Kanske sades det saker till Lisa som, om hon var riktig, skulle ha förblivit osagda. Kanske sade herrarna adjö till Lisa när de skulle gå hem.

Människan namnger, förutom människor, även saker som hon bryr sig om. Alla har vi en Lisa, vare sig det är en bil, en teve, en brödrost, eller en skyltdocka i omklädningsrummet. Att namnge något gör detta något mer människolikt. Genom att göra det mer människolikt skapare vi ett starkare känslomässigt band till detta något. Vi försöker skapa en mänsklig relation till något icke-mänskligt. Och vi kan inte låta bli det.

Ponera att du hittar en herrelös katt och tar hand om den. Du ger den mat, och i gengäld spinner den belåtet och lägger sig sedan tätt intill dig. Du har genast skapat en relation till den här katten och inom kort kommer du ha gett denna katt ett namn. Denna katt kan vara vad som helst som inte redan har ett individuellt namn, men som du känner starkt för.

Faktum är att vi namnger redan döpta människor som vi bryr oss extra mycket om. Vi ger dem så kallade smeknamn – vi bokstavligen smeker dem språkligt. Personer som vi inte tycker speciellt mycket om ger vi istället öknamn.

Namn kan förmänskliga, och namn kan förminska – avhumanisera. Förintelsen hade inte varit möjlig om inte en generation tyskar växt upp med de avhumaniserande namnen på judar som ständigt flödade ut i tidningar, radio och teve. Judar kallades inte människor. De gavs inte namn som kunde ge mänskliga associationer. De kallades ohyra och ogräs, råttor och grisar, parasiter och iglar – de liknades med ett infekterande virus.

Alla fångvakter i förintelselägren, som inte skänkte en tanke åt de män, kvinnor och barn som de skickade in i gaskamrarna, var inte omänskliga. De var alla älskande människor, med familj och vänner. Det som gjorde dem kapabla till att slakta alla dessa oskyldiga människor och sedan skratta med sina vänner var det faktum att judarna inte var människor för dem. Det finns en anledning till varför judarna fick ett nummer istället för ett namn.

På ett sätt är det därför hoppingivande att herrarna på Strängnäsfabriken namngav Lisa. Att de kände en så pass stor koppling till skyltdockan att de döpte den ger mig hopp om att de var empatiska herrar som aldrig skulle deltaga i något så hemskt som förintelsen. För av någon anledning kan jag inte föreställa mig att nazisterna namngav skyltdockor.