Nu är det dags att säga hejdå till några av våra bloggare som tagit studenten och far iväg mot nya mål! Tack så mycket Frida, Lilja, Marika, Oscar och Nils!

Tack för att ni valt att dela med er av era personliga tankar och funderingar till eftervärlden. Ni kommer att bevaras i Sörmlands museums arkiv för framtiden.

 

Och det finns ingen finare beskrivning än den Lilja skrev här i bloggen den 24 september 2012:

 

Tack igen!

P.S På måndag får ni lära känna våra nya bloggare...

 

Jaha, nu har det alltså blivit dags att säga hejdå till de stora bloggarna och önska dem all lycka till i framtiden. Och att det har varit så roligt att få jobba med dem och dela så mycket tankar och idéer med dem. Så otroligt roligt!

Men nu är det dags att välkomna in de nya, och önska dem all lycka till med det vi jobbar med nu. Att dela tankar och idéer med dem istället. Jag tycker det ska bli riktigt roligt, är väldigt exalterad över att få jobba med nytt folk och få ännu mer erfarenhet genom detta. Denna målning som ni ser på bilden. Den är färgsprakande, djup, detaljrik och väldigt vacker. Så mycket blandade känslor och det är nog därför ag tyckte den passade in så bra i detta inlägg. Samtidigt som det är tråkigt att säga hejdå så är det kul att säga hej. Det är en målning gjord utav Eric Hallström, så otroligt vacker.

Så jag vill önska er alla ett stort lycka till, samtidigt som vi står med öppna armar och välkomnar in de nya. Stort lycka till!

 

 

 

Nu till hösten säger några av oss bloggare ”Hej då” och några nya säger ”Hej”. Det kommer bli mitt andra år som bloggare för Sörmlandsmuseum och jag ser framemot att lära känna de nya skribenterna. Förhoppningsvis tar de med sig många nya tankar och ideer. När jag bläddrade tillbaka i blogginläggen till de första som skrevs för en massa år sedan slår det mig att de är väldigt olika de vi skriver idag men samtidigt så lika.

Ungefär så tänkte jag när jag såg den här bilden över Nyköping. Naturen och landskapsformen är den samma men byggnaderna och gatorna är heltanorlunda idag. Känner du igen dig?

Bilden är ett nytryck från pappersbruket perioden år 1950. Konstnärem heter Elias Fredrik Martin och bodde i Nyköping. 1981 hittade man tavlan osignerad i museet. Om du vill veta mer om den så går den även att hitta i boken Nyköpings Historia på sida 121.

Jag tänker att målningen symboliserar en bra blandning mellan lite nytt och lite gammalt. Precis som vi i Youthhood gör.

Som vanligt när jag ska skriva något komplext och invecklat och bredspektrat...
Så infinner sig även ett lika svåröverskådligt föremål på bilden ovan.

Ett urverk.

Rektangulär järnställning med utställda fötter, kugghjul av mässing, trärullar,
krok med delad spets för pendel, mässingsaxel med rund skiva.

Jag har fått ägna hela min gymnasietid, tre år av mitt liv, på en arbetsplats
som jag fullkomligt älskat.

Vi har skrattat, diskuterat, funderat och lärt oss tillsammans.

Jag har fått skriva.
Skriva kreativt och fritt.

Jag har.

Mitt i allt det tunga som har varit.

Fått ett andrum, iallafall en plats, ett sammanhang där jag har kunnat leva ut
sidor av mig som jag mår bra av.

Utan mitt jobb på Youthhood hade gymnasiet varit betydligt svårare att ta sig
igenom.

Och nu har jag äntligen lämnat.
Jag har tagit studenten.

På min mössa står skrivet fri till slut.
Nu är jag fri.

Det är både förlösande och svindlande.
Men det kommer att gå bra.

Jag vill tacka alla fina kollegor.

Tacka Sörmlands museum för ett fantastiskt initiativ.
Och så vill jag tacka vår fantastiska Karin Andersson för allt hon gjort för
oss.

Och tacka för allt gott fika!

Det här blir det sista inlägget som arkiveras i mitt namn i museiarkivet.

Det ska bli spännande att någon gång återvända till de texter som jag
producerat.

Kanske som en gammal gråhårig kvinna på besök i arkiven.
Vem vet?

Och till er framtida bloggare: ha det så himla kul nu!

 

 

 

 

Vi ska värna och akta traditioner men det är reformer som för samhället framåt. Fyra stycken lämnar men bara för att nå nya mål i deras utveckling. Det har varit ett trevligt år och det tackar jag för, samtidigt som jag ser fram emot att få lära känna fyra nya stycken, förhoppningsvis mycket trevliga, personer.

 

Att bli av med någonting som funkar är alltid tråkigt men det finns också andra fall där det gamla inte längre är bra och det är nödvändigt att något nytt kommer in för att göra bättre. Flera exempel på detta agerande finns i politiken där t.ex. alltför många länder inte följer de stadgor som är skapade av FN för att ett välbefinnande ska finnas hos varje lands innevånare.  

 

Ett annat exempel där det är bra att fösa ut det gamla och välkomna det nya är möbler som inte längre passar in i hemmet och samtiden och fyller därmed inte längre sina funktioner, att vara snygga och praktiska. Soffan på bilden ser dock trevlig ut men ändå har den fått turen att fraktas från sitt tidigare hem till att glänsa i Sörmlands Museums samling. Soffan är knappt två meter bred och är gjord av björk. Den är given till Sörmlands Museum av Klara Broberg.

 

 

Jag ska ut.

Jag är en av de gamla.

Och det här är mitt hejdå.

 

Det här är det sista jag skriver som skribent för Youthhood.

 

Mitt 50e inlägg den här omgången.

Mitt 120e inlägg totalt.

 

Jag är inte redo för att säga hejdå, inte redo för att ta bort rubrikerna jag lagt in på Word med Youthhoods typsnitt. Jag är inte redo att säga hejdå till mina underbara kollegor, vår omtänksamma samordnare och alla härliga människor man möter nere i föremålsarkivet.

 

Men det är dags, och jag är redo – även om jag själv kanske inte är medveten om det.

Redo att ta nästa steg här i livet, för att gå vidare.

Det är dags att ta in de nya.

 

Och det känns vemodigt.

 

Men jag har lärt mig mycket under min tid här, och det är jag säker på att de som kommer efter mig och de andra studenterna också kommer att göra. Lite klyschigt säger jag att jag sparar alla dessa erfarenheter och upplevelser i en liten ask, och tar med mig denna ask var jag än går.

 

Och till detta vore asken med en elefant på locket perfekt, för elefanter är kloka, stadiga och har ett bra minne. Attans att tillverkaren Reinhold Nilsson inte kan göra en ask likt denna till mig.

 

Jag vill inte riktigt avsluta detta inlägg, men det är dags.

 

Jag säger hejdå till Youthhood, men inte hejdå till Nyköping.

 

För hit kommer jag komma tillbaka, det kan ni vara säkra på.

 

 

 

Det här är det sista inlägget jag kommer göra på Youthhood-bloggen. Jag kom sent in i spelet – jag rekryterades så sent som för ett år sedan. Under denna tid har jag dock lärt känna mina medbloggare och njutit av att läsa deras tolkning av varje veckas tema.

 

Jakten på nya historieintresserade skribenter har redan inletts – och kanske slutförts. Hursomhelst kommer de att tas väl om hand av de av dagens bloggare som blir kvar för att välkomna dem. Det sägs ju att det alltid är bra med förändring, så detta utbyte, denna uppfräschning, av bloggare kommer med allra största sannolikhet bli väldigt lyckat.

 

Men när nyhetens behag har lagt sig och de nya ansiktena blivit en del av gänget, önskar jag ändå att de som blir kvar från dagens samling bloggare, Veronica, Vendela och Nils, någon gång ibland kommer tänka tillbaka. Vi som lämnar dem, Lilja, Marika, Frida och jag själv, önskar jag gör samma sak var vi än befinner oss i landet (eller världen!).

 

Skrivmaskinen på bilden tillverkades mellan 1920 och 1950 och användes av Försäkringskassan i Nyköping. Den skänktes sedan till Sörmlands Museum när, antar jag, man gick över till datorer. En nödvändig och smart övergång, men av någon anledning ville de ändå bevara skrivmaskinen för eftervälden. Kanske som ett minne om en tid då det fanns en maskin enbart avsedd att skriva med. Ett nog så viktigt minne i denna multitaskingens och stressens tid.

 

Jag tror generellt det är viktigt att gå vidare mot nya mål och upplevelser, men jag tror även att det är av yttersta vikt att vi kommer ihåg var vi varit och vad vi gjort. För det är med goda minnen bakom oss som vi inspireras att i framtiden skapa nya. Att se tillbaka kan ibland få dig att gå framåt. Så in med de nya! Ut med de gamla! Men kom ihåg oss – på samma sätt vi kommer komma ihåg er.

 

Tack och adjö. Nästa rad är er.

 

 

Just nu är det tomt i huvudet, att ens tänka på att inte få vara med som bloggare längre var för inte så länge sedan otänkbart och nu ett faktum. Jag har svårt att finna ord efter dessa tre år, kanske är orden slut, kanske har jag använt alla mina ord i de tidigare inläggen. Länge hade jag tänkt ut vad jag skulle skriva till just detta inlägg men nu när det är dags är det bara tomt.

 

Allt måste ta slut precis som att allt har en början, det är lidandet men även lyckan vi får av tiden. Med mitt slut kommer någon annans början, med min ledsamhet kommer någon annans lycka. När man säger det såhär så känns det inte lika sorgligt längre.

 

I mitt första inlägg på bloggen så började jag såhär:

"Nu har det redan börjat bli mörkt väldigt tidigt på dagen och väldigt ljust sent på dagen. Den tiden då man tänder mycket ljus och lindar in sig i filtar.

Den här årstiden är den bästa. Även fast det blir mörkt så finns det så mycket saker som är roliga, så mycket ljus i den mörka vintern! Känslan när man ser snön falla för första gången är obeskrivlig, när man ser ut genom fönstret och ser små, vita prickar falla ner från himlen"

 

När jag läser detta inlägg tycker jag att det beskriver lite vad som händer just nu, även fast Youthhood tar slut för mig så betyder det inte att bra saker inte kommer att komma även fast det känns sorgligt att "sommaren" är över. Vem vet, tack vare tiden så kanske jag kommer tillbaka som seniorbloggare men nu lämnar jag över till de nya. Tack för min tid här på Youthhood, det har varit något jag aldrig kommer att glömma och något som alltid kommer att finnas i arkivet.