Det här är det sista inlägget jag kommer göra på Youthhood-bloggen. Jag kom sent in i spelet – jag rekryterades så sent som för ett år sedan. Under denna tid har jag dock lärt känna mina medbloggare och njutit av att läsa deras tolkning av varje veckas tema.

Jakten på nya historieintresserade skribenter har redan inletts – och kanske slutförts. Hursomhelst kommer de att tas väl om hand av de av dagens bloggare som blir kvar för att välkomna dem. Det sägs ju att det alltid är bra med förändring, så detta utbyte, denna uppfräschning, av bloggare kommer med allra största sannolikhet bli väldigt lyckat.

Men när nyhetens behag har lagt sig och de nya ansiktena blivit en del av gänget, önskar jag ändå att de som blir kvar från dagens samling bloggare, Veronica, Vendela och Nils, någon gång ibland kommer tänka tillbaka. Vi som lämnar dem, Lilja, Marika, Frida och jag själv, önskar jag gör samma sak var vi än befinner oss i landet (eller världen!).

Skrivmaskinen på bilden tillverkades mellan 1920 och 1950 och användes av Försäkringskassan i Nyköping. Den skänktes sedan till Sörmlands Museum när, antar jag, man gick över till datorer. En nödvändig och smart övergång, men av någon anledning ville de ändå bevara skrivmaskinen för eftervälden. Kanske som ett minne om en tid då det fanns en maskin enbart avsedd att skriva med. Ett nog så viktigt minne i denna multitaskingens och stressens tid.

Jag tror generellt det är viktigt att gå vidare mot nya mål och upplevelser, men jag tror även att det är av yttersta vikt att vi kommer ihåg var vi varit och vad vi gjort. För det är med goda minnen bakom oss som vi inspireras att i framtiden skapa nya. Att se tillbaka kan ibland få dig att gå framåt. Så in med de nya! Ut med de gamla! Men kom ihåg oss – på samma sätt vi kommer komma ihåg er.

Tack och adjö. Nästa rad är er.