Människan är fylld av behov. En del viktigare än andra. Det är väl känt att många människor i världen är i behov av hjälp för att kunna överleva.

Hur har vissa då mage att plinga efter hjälp för bagateller? På mitt informationspapper står det; ”Bordsklocka i jugendstil krönt av kvinnofigur”. Förskräckligt elegant bordsklocka som kom till världen i början av 1900-talet. Dessvärre gör den mig ilsken. Jag vet inte vem som ägt denna bordsklocka men min fantasi målade direkt upp en potentiell ägare.

Jag föreställer mig en stram kvinna i 47 års ålder, klädd i en urtvättad styv klänning och rött hår uppsatt i en välformad boll mitt på huvudet. Hon har stel nacke och ler bara när ingen ser. Hon är förmögen men inte glad och minst sagt nöjd. Hon är den eminenta målgruppen för denna sorts bordsklockor. Hon är den som förnämt plingar när hon är i behov av hjälp, och hjälpen kommer trippandes, det vet hon. Hon missbrukar dock sin lilla klocka.

Jag har lagt märke till denna klocka förut när vi strött runt bland alla föremål, jag har blängt på klockan och alltid upplevt att den blänger tillbaka. Varje gång jag ser klockan kan jag bara inte låta bli att tänka på alla som inte har hjälpen ett ynka pling ifrån sig.

Hatten har jag skrivit om ganska många gånger under året vi har bloggat här på Youthhood. När det var dags för favorit i repris kände jag direkt att det var dags för ännu ett hatt-inlägg, för man kan ju skriva ganska mycket om en sån ball grej som hattar.

Visste du till exempel att en av världens absolut ballaste modeskapare, Coco Chanel, började som hattskapare i Paris? ...men i alla fall så tror jag att jag har sagt det mesta som går att säga om hattar. En av världens ballaste grejer helt enkelt.

Typ som vi på Youthhood, vi är också ganska häftiga. Snart fyller vi ett år också!

Eller ja, förmodligen kallades den så, vespa betyder nämligen geting på italienska. Jag personligen är no big fan of mopeder men visst vore det inte helt fel att glida runt på en sådan här varma sommarkvällar…

I alla fall, temat är ju Favorit i repris, men grejen är ju att jag inte skrivit om den här moppen förut. Men jag har hur länge som helst, ja ända sedan bloggen startade och jag såg den första gången, velat skriva om den, men inte hittat något passande tema.  Och nu då, nu har jag har föremålet men inget passande tema…

Men som jag var inne på förut, mopeder har aldrig varit min grej. Detta efter en lite småjobbig motorcross ”olycka” för typ sju år sen, då jag på något sätt lyckades ramla av med underkroppen men hade händerna kvar på styret, benen över hjulet ledde till skapliga skrap- och brännsår. Men som sagt, en sådan här underbar klarröd vespa vore verkligen inte fel att ha, om man slapp betala bensin bara…

Nämen, jag håller mig nog till det bästa alternativet för både hälsan och miljön, nämligen cykeln!

En av mina favoriter från föremålsarkivet är det lilla urhuset jag hittade när vi skulle skriva våra inlägg om döden. Klockan är jättesöt, döden mindre söt.

Klockan tillhörde ett gammalt dockskåp som var över hundra år gammal, alltså från någonstans i slutet av 1800-talet. Jag kommer ihåg att jag har haft ett eget dockskåp en gång i tiden, som jag och min mor inredde mycket omsorgsfullt.

Vi köpte små möbler som man själv monterade ihop, målade om, och så hade jag små, små gamla dockor. Jag tror mest vi hade dockhuset som prydnad. Det är nog det man har dockskåp till nu för tiden.

Men det var ett tag sedan man var så liten nu, och det är för att klockan har gått. Tick tack.

I det militära och många andra yrken märks det på särskilda emblem vad man har för plats som person i ämbetet. Brandkåren i Nyköping hade dessa manschettknappar där Nyköpings stadsvapen var placerat.¨

Det här är ingen favorit i repris på så sätt att den har vart med förr. Men för mig är det lite av en favorit. Många gånger har jag gått och sneglat på manschettknapparna. Just för att jag har en väldigt fin skjorta hemma som skulle behöva styras upp med ett flertal manschettknappar.

Det finns inget bättre än att lyxa till det lite på hösten när allt är grått och jävligt. Inget går nästan upp mot ett riktigt varmt och bubbligt bad, mmm.

Varför jag nu pratar om bad är för att jag har sett en grej i vårt föremålsarkiv flera gånger nu. Saken liknar en metallsko till en jätte. Men det är tydligen ett badkar.

Liksom va?

Cirka 500 år innan Kristus badade Romarna i sina fancy offentliga badhus. Tänk vad de skulle ha skämts om de hade levt idag och se vad deras skapelser har utvecklats till. Ack ack.