Eftersom jag inte sett ett enda avsnitt av tv-serien Torka inte tårar utan handskar, kommer jag att skriva lite om okunskapen på 80-talet eftersom det var då serien utspelade sig. Jag kan med säkerhet påstå att många människor levde ovetenskapligt på 80-talet eftersom de flesta trodde på teorier som ej hade vetenskapliga bevis som stöttade de teorierna. Det man nu vet om sjukdomen HIV är att det inte är en sjukdom som endast de homosexuella får, utan att den är överförbar genom oskyddat samlag, kontakt med smittat blod, via återanvända kanyler, från en gravid KVINNA och via blodtransfusioner mm. 

Hur kommer det sig då att sjukdomen blev känd som Bögsjukdomen och inte som ett vanligt virus? Upptäckten av HIV gjordes i USA då flera homosexuella män hade fått försvagat immunförsvar och sedan drabbats av ovanliga sjukdomar. Patienterna var mottagliga för alla möjliga infektioner som till sist tog livet av dem. Förmodligen var det så att de som hade sjukdomen och var homosexuella uppmärksammades extra mycket, i de flesta fall när det inte finns en logisk förklaring letar man efter en annan, och i detta fall var det en förklaring att gud hade sänkt ned denna sjukdom för att döda alla homosexuella eftersom det, enligt troende, är en synd att älska med någon av samma kön.

Okunskap har alltid funnits. Ett annat exempel på okunskap förr i tiden är när man trodde att jorden var platt! Precis som med HIV-viruset vet vi sanningen idag, eller den vetenskapligt bevisade teorin som vi i nuläget tror på eftersom den inte ännu har motbevisats. Vi har forskarna att tacka för detta. Att vi idag vet mer och att vi idag behandlas lika. Kärlek är inget man kan kontrollera, den styrs av hormoner och andra ämnen i kroppen. Vem man förälskar sig i väljer man inte själv, i alla fall inte medvetet. Så jag säger tack till alla vetenskapsmän/kvinnor som ser framåt och inte stannar vid första och bästa förklaring!

Lite kort om föremålet idag: En superskön rullkarta från 1901 som har gjorts av "Södermanlands Läns Tidning". Världskartan är tryckt på papper och har järnskoning i övre och nederkant. På kartan finns det ångbåtslinjer och telegraflinjer markerat, kartan är i skala 1 : 35 000 000. Mycket stilig karta!

Jag ska börja med en bekännelse.

Jag vet att jag har gjort orätt.

Det är så att jag inte har sett serien. Inte ett enda avsnitt.

Innan och efter och under har människor runt mig ropat ”SVT Play, NU!!!”

Jag har frångått deras uppmaningar.

Även fast den alldeles uppenbart är jättebra och berör mycket, mycket viktiga frågor.

Jag har vridit lite på mig, tänkt att ”Ja, jag ska se den, men inte just idag.”

Jag tror att jag är lite rädd.

Jag är rädd för att det av allt jag har hört är en serie som berör.

En serie som får människor att gråta och känna.

En serie som gör människor ilskna.

En serie som knyter människor samman.

För Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar  är ett stycke tv-historia som alla pratar om, som mellan de som har sett den skapar någon form av gemenskap.

Det tycker jag är så otroligt fint.

Till alla er gråterskor och gråtare vill jag skänka denna sorgeservett (den vita).

Jag vill att ni ska ha den framför tv:n, datorn eller mobilen nu när sista delen sänds. Servetten är Lydia Bergmans, men hon har inte använt den sedan 1800-talet, så det är okej att låna den.

Här, en jättestor kram också!

Vi står tillsammans i flimmerljus till ljudet av Lustans Lakejer.
Vi håller hand för första gången i snöstorm.
Vi blir kära för första gången. Tillåts att bli kära för första gången.
Och när vi tynar bort i sjukhussalar torkar de inte våra tårar utan att bära handskar.
Denna viktiga historia tillåter dig att bli ett med karaktärer. De blir, när du träder in i deras värld dina bästa kompisar, för att sedan dö ifrån dig som en gammal vän.
Tidigare hade man i Sverige ofta begravningskonfekt med sig när man gick på begravning . De kunde se ut som på bilden ovan med svart tyll, vita blommor och svarta band. Detta begravningskonfekt hade Regina Östergren med sig under en begravning under slutet av artonhundratalet.
Jag undrar vem det var som dog? Troligtvis någon hon älskade.
Hon grät nog där i kyrkbänken precis som jag gjort i tv-soffan mellan nio och tio några måndagar nu.

När du tittar in i den här spegeln, vad ser du då?

Ja, nu menar jag förstås inte kameran och min hand som syns så fint på den här bilden. Om du tänker att det är din hand som håller i handtaget till den här spegeln, vad skulle du då se i reflektionen?

”Mig själv, såklart” tänker du säker nu.

Men det är inte så självklart som många kan tänkas tro, att det är just sig själv man ser i sin spegelbild. För samhället har en makt att förändra vår syn på allting, inklusive oss själva. Vi tar åt oss det vi hör och låter vår spegelbild förvrängas – den vi ser är inte alltid den vi är.

Jag läste någonstans att man kan beskriva det som att orden vi blir kallade fastnar på vår hud, ju mer vi påverkas av dem desto tydligare blir de i våra spegelbilder. De blir större, fetare och flyttar sig till synligare ställen på vår kropp. Alla kanske inte ser konkreta ord skrivna på sin hud, men det är en lite fin och väldigt skrämmande liknelse.

Benjamin och Rasmus, från tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar, är kära. De har varandra. De är unga. De har vänner som bryr sig. Trots detta, kan jag tänka mig, att ordet bögjävel är skrivet i tjocka bokstäver på deras pannor. För de levde ju trots allt på 80-talet, när ”bögpesten” gjorde entré i Sverige och en stor del av samhället ansåg att denna fruktansvärda sjukdom var de homosexuella männens straff. Det var den otäcka verklighet de levde i. En sådan tid – att bli behandlad på ett sådant sätt – är inte något man tar sig igenom opåverkad, för så stark är det inte möjligt att vara.

Karaktärerna i den här serien gör mig så varm.

Jag blir lycklig. Hjärtekrossad.

Tom.

Och sedan arg.

Hur i hela världen kan någon haft hjärta att se ner på dessa människor?

Dessa fantastiska människor.

Hur kan någon ha pekat på dem och skrikit?

Hur kan samhället ha trängt upp dem i de mörka gathörnen,

i parkerna om kvällarna, de hemliga uttalade mötesplatserna.

Tvinga dem att se sig själva som offer för synden.

Som en sjukdom.

Den här serien är det bästa perspektivet man kan få, för att förstå.

Det handlar om kärlek.

Och i detta fall en fruktansvärd epidemi som ingen någonsin kommer glömma

Det var gonorré man generellt sett oroade sig för. ”Drypan”, som den också kallades.

Den här affischen är en av flera olika som RFSU propagerade med i 70-talets kamp mot gonorrén, som är informativt/lite fyndigt skriven och i nederkant har information om själva sjukdomen.

Men vilka homosexuella män oroade sig för något som lite gonorré?

Hur många tänkte överhuvudtaget på skydd?

Män blir inte med barn. Det är en fysisk omöjlighet.

Så vad fanns det då att oroa sig för?

Tänk vad det fanns.

När AIDS kom måste det ha vart en fruktansvärd chock i samhället, det måste ha rått panik. En sjukdom från ingenstans som så drastiskt avslutade människors liv, från vitt till svart på en sekund.

Tänk om samhället hade vetat.

Tänk om samhället hade brytt sig mer om homosexualiteten.

Tänk om på affischen istället stod;

”Inatt får 10 män AIDS och dör inom loppet av ett år – Använd kondom!”

Hade de funnits kvar idag då?

Hade dessa människors levnadsglädje fått fortsätta stråla, och vara en del av vår tid?

Dagens statsminister kanske fanns i den skaran?

Dagens nästa popidol.

Årets konditor.

Ja, kanske. Men nu är verkligheten inte så.

För mig är den här serien det viktigaste och vackraste som kan hända SVT.

Det finns en sådan känsla och äkthet i skapelsen. Allting är precis så verkligt och nära att man blir berörd om och om igen på alla plan.

En lektion om vår historia, om kärlek, om enorm tragedi.

Men det allra viktigaste, som man inte får glömma, är att ha förståelse.

Förutom att se och läsa denna serie måste man förstå, och inse,

att detta inte bara är karaktärer som gestaltas av skådespelare.

För trettio år sedan var det någons liv.

Liv som idag inte existerar.

Det är Bords Eve's smörpaket och mulet väder.
Majlis sitter i köket och brer långsamt sin rostade långfranska.
Sedan tar smöret slut och hon fyller smörpaketet med rester från spenatstuvningen och trycker in lådan i frysen.

Det är början av kärleken.
Början på friheten.
Trygga kroppar som är där de ska vara.
Med varandra i stora känslor i innerligt rus.
Det är åttiotal och det är Stockholm, det är bögarnas frammarsch det är då det händer.
AIDS.

Rasmus och Benjamin älskar varandra från första stund.
Det är en sådan där stor kärlek som spränger igenom allt.
Som ogräset på sommaren som får rötter under asfalterade vägar som får deformeras av kraften.

Och Jehovas och familjen får ta sig.
Värmlandsbygden och familjen får ta sig.
Vi älskar.

Sedan är det kaklat badrumsgolv och brevet till den anonymt testade HIV-positiva.
Du får inte röra mig mer.
Jag tänker röra dig.

Hud blir kvar mot hud. Andedräkt mot andedräkt.
För det är en sådan där stor kärlek som är större än döden.
Större än döden någonsin kan bli.

Det var ju ändå vi som skulle vakna långsamt på söndagsmornar.
Koka tevatten, lyssna radio, läsa tidning, pussas mjukt, andas liv.
Täcka brödbitsarea.
Med smör.

Tillsammans.