Karaktärerna i den här serien gör mig så varm.

Jag blir lycklig. Hjärtekrossad.

Tom.

Och sedan arg.

Hur i hela världen kan någon haft hjärta att se ner på dessa människor?

Dessa fantastiska människor.

Hur kan någon ha pekat på dem och skrikit?

Hur kan samhället ha trängt upp dem i de mörka gathörnen,

i parkerna om kvällarna, de hemliga uttalade mötesplatserna.

Tvinga dem att se sig själva som offer för synden.

Som en sjukdom.

Den här serien är det bästa perspektivet man kan få, för att förstå.

Det handlar om kärlek.

Och i detta fall en fruktansvärd epidemi som ingen någonsin kommer glömma

Det var gonorré man generellt sett oroade sig för. ”Drypan”, som den också kallades.

Den här affischen är en av flera olika som RFSU propagerade med i 70-talets kamp mot gonorrén, som är informativt/lite fyndigt skriven och i nederkant har information om själva sjukdomen.

Men vilka homosexuella män oroade sig för något som lite gonorré?

Hur många tänkte överhuvudtaget på skydd?

Män blir inte med barn. Det är en fysisk omöjlighet.

Så vad fanns det då att oroa sig för?

Tänk vad det fanns.

När AIDS kom måste det ha vart en fruktansvärd chock i samhället, det måste ha rått panik. En sjukdom från ingenstans som så drastiskt avslutade människors liv, från vitt till svart på en sekund.

Tänk om samhället hade vetat.

Tänk om samhället hade brytt sig mer om homosexualiteten.

Tänk om på affischen istället stod;

”Inatt får 10 män AIDS och dör inom loppet av ett år – Använd kondom!”

Hade de funnits kvar idag då?

Hade dessa människors levnadsglädje fått fortsätta stråla, och vara en del av vår tid?

Dagens statsminister kanske fanns i den skaran?

Dagens nästa popidol.

Årets konditor.

Ja, kanske. Men nu är verkligheten inte så.

För mig är den här serien det viktigaste och vackraste som kan hända SVT.

Det finns en sådan känsla och äkthet i skapelsen. Allting är precis så verkligt och nära att man blir berörd om och om igen på alla plan.

En lektion om vår historia, om kärlek, om enorm tragedi.

Men det allra viktigaste, som man inte får glömma, är att ha förståelse.

Förutom att se och läsa denna serie måste man förstå, och inse,

att detta inte bara är karaktärer som gestaltas av skådespelare.

För trettio år sedan var det någons liv.

Liv som idag inte existerar.