Att stå bredvid James Bond nummer fem med en krona på huvudet låter ju inte helt fel. Kan nog säga att jag är lite smått avundsjuk på 1965 års Mälardrottning Stina Leander. De är båda så vackra och jag får intrycket av att allt var frid och fröjd då på mitten av sextiotalet, jag vill bara hoppa in i bilden och uppleva världen ur deras ögon.

Min första tanke när jag såg den här bilden var att det var tal om en skönhetstävling, att kvinnan med kronan just blivit utsedd till vinnaren av tävlingen och att den stilige mannen vid hennes sida i bildögonblicket ska be henne om hennes första ord som Miss Sverige/Sörmland/Nyköping, eller ja nu efteråt vet jag ju att det var ”Mälardrottning” hon tidigare blivit utsedd till.

De flesta har någonting de är bra på, någonting som de kanske till och med är så bra på att de vinner priser inom det området. Du är schackmästare på skolan och får en medalj av choklad. Du är så schysst i ditt fotbollsspelande att du får Fair Play-priset. Du är så driven att du får ett stipendium på tiotusen svenska kronor. Eller så är du så vacker att du får en krona på huvudet och en fin titel som alla glömt året därpå. Jag vill inte att de som tävlar eller har tävlat i tävlingar likt den Stina Leander vann ska ta illa upp, de har kanske arbetat hårt för att ta sig dit och vem är jag egentligen som trackar ner dem då. Jag kan bara inte förstå mig på behovet av att tävla om vem som är vackrast, eller något åt det hållet. För utsidan är inte allt, det finns så mycket mer och det skrämmer mig att så många känner behovet av att gömma sig bakom en fin utsida. Att de känner att deras utseende är deras bästa egenskap.

Det där är bara min uppfattning och jag kan ha helt fel om anledningarna till varför folk tävlar med sin utsida som sitt tävlingsredskap, jag hittar helt enkelt inte någon annan anledning. Eller jo, de kan ju tycka att det är kul, men på något sätt har jag svårt att se det på det sättet.

Mina fingertryckningar på tangentbordet har dragit iväg och jag inser nu i efterhand att det kroppsliga i veckans tema inte riktigt passar in i min text, att det blivit mer om skönhetsideal än om kroppsideal. Men när man tänker efter är de två väldigt lika och den ena kommer ofta hand i hand med den andra.

Nuförtiden talas det överallt och hela tiden om just kroppsideal.

Du ska vara size 0 (dvs. ingenting), du ska vara naturlig, du ska vara lagom, du ska vara allt, du ska vara inget, du ska vara dig själv.

Oavsett hur vi bör, ska eller inte vill se ut så kan vi faktiskt inte påverka det eftersom vi är uppbyggda av arv och gener.

Vi kan inte hjälpa vår kroppsbyggnad eller våra ansiktsdrag. Vi kan inte hjälpa att vi föddes med råttfärgat eller kolsvart hår. Vi kan ändra hur mycket små ytliga detaljer vi vill men vi kan aldrig ändra grund och botten.

På bilden ser vi ett korsningsschema av en ko, en mall för sannolikheten att en avkomma blir en viss färg, får ett visst mönster eller en viss byggnad. Denna princip, detta schema, uppfanns av Gregor Mendel. Han ses av vissa som fader till genetiken.

Denna sannolikhet har gällt för alla oss innan vi slumpartat blev som vi ser ut.

Vi styrs bara av en enkel mall som vi inte kan påverka. Så ideal, ja, vad är det egentligen? Att försöka uppnå någonting omöjligt som slumpen skapat?

Som alla har hört, har alla skavanker på sin kropp som man upprepande gånger får höra att man ska lära sig älska. Men något som man ser som något dåligt och fult är väldigt svårt att "lära" sig älska. Hur kommer det sig att man från början inte tycker att man själv är helt perfekt om man har fått höra upprepande gånger genom hela sin uppväxt hur perfekt man är precis som man är?

För mig är det så att om en person som säger hur vacker man är väldigt många gånger, nästintill hela tiden, så förlorar ordet sin mening. Men får man höra det av den mest oväntade personen så känns det i hjärtat. Kanske är det så att ens föräldrars ord förlorar sin mening efter ett tag? Eller kanske är det på grund av alla kroppsideal som samhället säger är det perfekta och enda rätta!? För länge sedan var idealet att vara stor för det visade att man hade det bra ställt, idag när mat inte är något problem ska man vara smal, två extrema kontraster mellan två helt olika samhällen. Istället för att följa idealen borde man fokusera på att bli nöjd med sig själv, vare sig det är att ändra lite på sina vanor eller acceptera hur man ser ut är det aldrig lätt men när man sedan känner sig nöjd är det en stor lättnad.

Detta är en oljemålning på två stående nakna pojkar, målad av Rolf Trolla. Vad budskapet är i bilden finns det ingen information om, man får helt enkelt tolka det själv. Det tavlan säger mig är att pojkarna är tillräckligt nöjda med sig själva för att kunna stå nakna och duscha med varandra.

Egentligen tycker jag att sådana här teman är jobbiga. Jag har så mycket jag vill säga och få ur, och det är jobbigt att ha så mycket åsikter och bara kunna skriva ner några utav dem. Men egentligen handlar det om två saker – att oavsett vad vi gör, blir vi aldrig nöjda och vi måste få samhället att se på oss på ett annat sätt än vad det gör. 

Vi känner oss alla i obalans ibland, och det finns så många dagar som vi önskar att vi såg ut på ett annat sätt. Och jag vet att det ibland inte spelar så stor roll vad mamma, pojkvän eller bästis säger – för så länge inte jag är nöjd med mig själv, så spelar det ingen roll. Men blir vi någonsin nöjda med oss själva? Jag tror inte det. Detta är något dumt påhitt livet har, att man aldrig blir nöjd. Vad det än gäller. Därför finns det egentligen bara ett alternativ för oss, och det är att acceptera situationen. Och det är väl där skon klämmer, för det är ju så mycket enklare att försöka göra allt för att bli som man vill, än acceptera att man är bra som man är. Och jag tror nog det alltid kommer vara så.

Därför är det viktigt att vi på något sätt får media att ändra bilden av hur vi ska vara. Det är ju därifrån vi får alla våra påhitt om att våra lår är för stora, att bristningar är fult och att vi ska vara solbrända. Vi matas ständigt av reklamen och jag hoppas verkligen att människor längre fram slipper dessa ideal. Att det tydligt visas att oavsett storlek eller hudfärg så är alla bra precis som vi är.

Jag tycker faktiskt att dessa svarvade, handmålade trädockor från 1970-talet beskriver idealet rätt bra. Man ska vara nätt och smal med former och kurvor, precis som en docka, faktiskt. Och jag hoppas alla inser att idealet av att se ut som en docka inte är okej. Vi alla är fina, som vi är!

Runt omkring oss påverkas vi hela tiden till att få vissa kroppsliga ideal. Det är genom reklam, vänner och media. Hur vi än gör så finns de alltid där. Efter en stunds fundering kom jag fram till vilket kroppsidal som de allra, allra flesta av oss har. Vilken sorts reklam som kanske inte tilltalar de flesta av oss, men som ändå riktar sig till oss alla. Jag pratar såklart om bra munhygien. Rena tänder, en mintdoftande andedräkt och ett vitt leende. Gamla och unga. Kvinnor och män. De som bryr sig och de som inte bryr sig, alla vill vi lukta gott ur våra munnar.

Detta ideal går nästan till en överdrift. Med så många reklamer för superavancerade tandborstar och munskölj som effektivt tar bort de där animerad, bruna svavelgaserna som vi tydligen har i våra munnar, blir i alla fall jag lite rädd. Jag börjar lukta på min egen andedräkt. Blir rädd att människor kanske diskret ryggar tillbaks när jag pratar med dem. Tänk om jag stinker utan att veta om det?! Bäst att köpa den där nya tandkrämen framtagen av experter i ett hypermodernt labb ändå.
Men det är inte bara nu vi har velat ha den god doft från våra munnar den här tandborsten som möjligen är gjord i elfenben (!!) användes runt 1900. Någon i familjen Åkerhielm ville även hen ha ett skinande leende och en god munlukt.

Nuförtiden är det inte många som använder handskar, men i slutet av 1700-talet var det en populär accessoar. Dessa halvhandskar är åtminstone tillverkade under den tiden.
Då var solbränna något som förknippades med kroppsarbete som i sin tur förknippades med fattigdom och underklass. För att överklassen (och folk som försökte efterlikna överklassen) inte skulle förknippas med detta skyddade de sig mot solen och dess brännande strålar med heltäckande kläder och handskar.
Idag är det tvärt om.
En jämn och fin bränna under vintertid visar idag att en har råd att åka utomlands (eller med solarium)

Mer om detta finns just nu i en utställning på Trosa bibliotek som fått namnet ”Mode och moral på badstranden under 150 år” på Sörmlandsmuseums hemsida beskrivs utställningen med dessa ord.
”Utställningen handlar om hur vi har gått från heltäckande badkläder till inga kläder alls. Om hur film­stjär­norna visade vägen och hälsoupp­lysningen hjälpte till. 
Den handlar också om att sola eller inte sola, om när solbrännan bytte status från att vara något man skämdes för till att vara något ­eftersträvansvärt.” 
Om ni har vägarna förbi Trosa kommer utställningen finnas kvar till 7 september, biblioteket har öppet från tisdag till lördag.

Kroppen är byggd av en stomme och muskler och diverse flytande innehåll med olika funktioner.

Ibland föds kroppen utan vissa beståndsdelar eller med nedsatt funktion någonstans.

Och miraklet lyder att kroppen fungerar ändå.

Äsch, en beståndsdel mindre här eller där, jag består ändå!

Kroppen består ändå.

Men saker och ting blir väldigt komplicerade. För själva kroppsligheten är inte medveten om de styrande makterna som finns i alla tänkanden kring kroppslighet, det som blir samhällskroppen. Kroppsligheten vet inget om ideal, huvudet vet om idealet.

Därför kan det bli väldigt svårt.

Det som egentligen är en tillgång, överlevnaden i en fungerande kropp.

Blir på många vis en motgång.

För den överlevande kroppen kanske inte ser ut som den ska.

Och jag blir så arg.

Så arg på allting som fäster i tråkiga ideal.

Mest ledsen.

Ledsen för att så många människor mår dåligt över att utsidan inte verkar rätt.

Samhället säger: etiketten måste stämma med burkens innehåll.

Så fan heller! Det är ju fabriksmaskineri som scannar av burkarnas formar och etikerar med rätt lapp.

Fördomar och ideal är precis samma fabriksmaskineri.

Ett maskineri som dämpar liv.

Som kväser liv.

Som får människor som egentligen lever bestående att bara ses som överlevande istället för levande.

Titta på bilden av människokroppen ovan, skolplanschen över anatomin.

Se Elisabet Ohlsson Wallins bilder och förstå vad det är jag skriver om.