Som alla har hört, har alla skavanker på sin kropp som man upprepande gånger får höra att man ska lära sig älska. Men något som man ser som något dåligt och fult är väldigt svårt att "lära" sig älska. Hur kommer det sig att man från början inte tycker att man själv är helt perfekt om man har fått höra upprepande gånger genom hela sin uppväxt hur perfekt man är precis som man är?

För mig är det så att om en person som säger hur vacker man är väldigt många gånger, nästintill hela tiden, så förlorar ordet sin mening. Men får man höra det av den mest oväntade personen så känns det i hjärtat. Kanske är det så att ens föräldrars ord förlorar sin mening efter ett tag? Eller kanske är det på grund av alla kroppsideal som samhället säger är det perfekta och enda rätta!? För länge sedan var idealet att vara stor för det visade att man hade det bra ställt, idag när mat inte är något problem ska man vara smal, två extrema kontraster mellan två helt olika samhällen. Istället för att följa idealen borde man fokusera på att bli nöjd med sig själv, vare sig det är att ändra lite på sina vanor eller acceptera hur man ser ut är det aldrig lätt men när man sedan känner sig nöjd är det en stor lättnad.

Detta är en oljemålning på två stående nakna pojkar, målad av Rolf Trolla. Vad budskapet är i bilden finns det ingen information om, man får helt enkelt tolka det själv. Det tavlan säger mig är att pojkarna är tillräckligt nöjda med sig själva för att kunna stå nakna och duscha med varandra.