Varje morgon är det otroligt svårt. Vi masar oss upp och gör vårt bästa för att inte ta ursäkten istället för att fortsätta. Det är svårt och vi klarar av det.

Vissa vintermorgnar är det otroligt jobbigt. Det är blött, kallt och man orkar inte med någonting känns det som. Känner du igen dig? Ofta är det minsta snedsteget också mest irriterande. När kylskåpet inte vill stänga även fast du faktiskt tyckte att du stängde till det. Eller när du stoppar ner smörkniven i smöret och den av någon anledning trillar ur och ner på golvet.

En smörkniv, i alla dess former. Ibland gör man de i skolan på träslöjden. Inte kunde jag tro att detta var en slags smörkniv. Den kommer hela vägen ifrån Glanshammar och heter ”Smörspadar”, lustigt!

Varje gång jag ser små fina skrin så ploppar alltid samma tankar upp i mitt huvud; Vad finns i skrinet? Har det något värde? Kommer jag bli chokad om jag öppnar det?

Skrinet på bilden ägdes en gång av Anne-Marie Dardel. Hon hette tidigare Egnell, men gifte sig 1951 med byrådirektör Jean Alexander Auguste de Dardel. Jag ska inte lägga mig i deras giftermål, men kunde de inte kombinerat deras efternamn? Jag skulle föreslå Dardel-Egnell. Det blir så melodiskt och fint. Men det kanske inte var någon valmöjlighet på den tiden? Nej stopp, nu glider jag ifrån ämnet. Tillbaks till skrinet.



När jag fick syn på skrinet så kunde jag, såklart, inte låta bli att öppna det. Skrinet liksom lyste där det stod på hyllan. Och den turkosa färgen skrek; Öppna mig! Mina små korvfingrar öppnade försiktigt skrinet. Det gnisslade ilsket om gångjärnen på det lilla skrinet. Eller nej, det gnisslade inte alls. Men det var ett sådant ögonblick då ett gnisslande ljud hade passat in perfekt.

När jag öppnade skrinslocket fick jag svar på alla frågor som alltid dyker upp när jag ser ett skrin. Och jag blev chokad, jag började faktiskt skratta. Chockskratta.



I skrinet fanns ett strykjärn. Jag blev besviken och glad på samma gång. Detta skrin hade lyckats överraska mig ordentligt. Ett riktigt roande skrin! Trots att det är så litet som tio centimeter på längden, fem på bredden och åtta på höjden. Vad säger man? Less is more…

För ett antal år sedan så fanns det en barngrupp vid namn Papegojklubben som höll till på S:t Nicolai i Nyköping. Det var en barngrupp som ägnade sig åt en massa aktiviteter, antagligen pyssel och dylikt som barn gillar att greja med.



Men vad är detta förnånting? I ett barns ögon kanske det är självklart. Hade jag haft någon av mina små bröder med mig när jag såg den här prylen (och tänkte; va?) så hade jag frågat dem vad de trodde. Kanske hade de kommit med ännu vildare gissningar än vad jag kom med, för jag gissade vid första ögonkastet att det skulle föreställa någon Barbapappa-liknande figur. Och eftersom det är just ett barn som har skapat den så kan man ju aldrig veta säkert vad det kan vara för något.

Gosedjuret, vilket vad jag förstod att det var, är rosa och har påsytt huvud och har kanter som är målade med blå tuschpenna. Men vad är det som är rosa med blå kanter? Som ser ut som en klump med endast ett huvud? Jo men självklart, det är ju en säl! Det ser ju alla.

När jag ser den här… saken, liggandes på en hylla och inte göra så mycket mer än det är det två saker jag ganska direkt relaterar till.

Jag låter fantasin flöda iväg till något liknande en gammal sciencefictionrulle, mer specifikt Kenny Starfighter (ganska självklart eftersom denne var en av mina absoluta favoritserier som liten).  Jag ser hur en scen spelas upp då Kenny på något sätt förvandlar sina motståndare till grönt slajm genom att trycka på någon inbyggd knapp. Varför jag relaterar till Kenny Starfighter är väl lite också pga. den lite retro-looken.



Mitt andra alternativ känns väl lite rimligare då jag chansar på att det var en termos för kaffe- eller chokladälskare. Vore detta fallet skulle jag väldigt gärna vilja ha en, ja menar hur ballt vore det inte egentligen? Alla kompisar drar upp sina tråkiga Inter Sport, militärgröna termosar, medan du, drar fram en asball retro-termos i blått och mörkbrunt! Aha, ni fattar.

Nej, men ärligt talat. Vem försöker jag lura? Det är klart det är en dammsugare! Den kommer från en gård utanför Eskilstuna och såldes till Sörmlands museum efter användarens död för 500 kronor. Jag hittade den på en hylla på Sörmlands museums föremålsarkiv Raspen, och om jag ska vara ärlig såg jag direkt vad det var eftersom den låg inlindad i dammsugarslangar.

Hade ni däremot sett den på riktigt, utan slangar och allt, hade termosen kunnat borträknas eftersom, ja, en dammsugare och en termos har ju en viss storleksskillnad. Men visst är det spännande att låta fantasin vandra iväg och föreställa sig att ett föremål skulle kunna användas till något annat?

Är det en fisk? Är det en fågel? Det kanske är en avancerad tortyrmaskin?
 
När jag först såg den här underliga mackapären trodde nämligen att det var just en tortyrmaskin. En väldigt obehaglig sådan också. Men! Fel av mig! Den här grejen hjälper nämligen till att fixa till en viss sak som man får av ett väldigt fint djur! Kan du gissa vad?
 
Om du nu gissade att saken var tagel och det fina djuret var häst så hade du dunderrätt!
Det här är en liten (stor) tagelmaskin och med hjälp av den producerar man tagel, som används till exempelvis madrasstoppning och stråkinstrument. Men den verkar ganska komplicerad och jobbig att använda, och jag tvivlar att de använder såna här längre.
 
Ibland bugar och bockar vi för industrialiseringen, för nu slipper vi använda potentiella tortyrmaskiner och kan ändå sova på sköna Hästenssängar!

Ni vet när man ser en grej och det enda man tänker är ”va?”. Att man verkligen inte kan komma på vad det är för något eller vad saken har för syfte överhuvudtaget. Så kände jag lite när jag såg denna grej.



Nu i efterhand tänker jag att jag antingen måste vara riktigt dålig på att dra snabba slutsatser eller bara är allmänt seg.

Många knasiga tankar for i alla fall genom mitt huvud. Allt från att det var ett alien-ägg från yttre rymden till en medeltida fotboll. Men ack så fel jag hade.

Svaret är att det är en kanonkula. Jag måste ha alldeles för vild fantasi för att inte se det uppenbara. Man vet inte vart denna kanonkula kommer ifrån, bara att den upphittades utanför Griskär av en fiskare på 20-talet.

Tyckte att mina förslag var lite roligare…