Varje gång jag ser små fina skrin så ploppar alltid samma tankar upp i mitt huvud; Vad finns i skrinet? Har det något värde? Kommer jag bli chokad om jag öppnar det?

Skrinet på bilden ägdes en gång av Anne-Marie Dardel. Hon hette tidigare Egnell, men gifte sig 1951 med byrådirektör Jean Alexander Auguste de Dardel. Jag ska inte lägga mig i deras giftermål, men kunde de inte kombinerat deras efternamn? Jag skulle föreslå Dardel-Egnell. Det blir så melodiskt och fint. Men det kanske inte var någon valmöjlighet på den tiden? Nej stopp, nu glider jag ifrån ämnet. Tillbaks till skrinet.



När jag fick syn på skrinet så kunde jag, såklart, inte låta bli att öppna det. Skrinet liksom lyste där det stod på hyllan. Och den turkosa färgen skrek; Öppna mig! Mina små korvfingrar öppnade försiktigt skrinet. Det gnisslade ilsket om gångjärnen på det lilla skrinet. Eller nej, det gnisslade inte alls. Men det var ett sådant ögonblick då ett gnisslande ljud hade passat in perfekt.

När jag öppnade skrinslocket fick jag svar på alla frågor som alltid dyker upp när jag ser ett skrin. Och jag blev chokad, jag började faktiskt skratta. Chockskratta.



I skrinet fanns ett strykjärn. Jag blev besviken och glad på samma gång. Detta skrin hade lyckats överraska mig ordentligt. Ett riktigt roande skrin! Trots att det är så litet som tio centimeter på längden, fem på bredden och åtta på höjden. Vad säger man? Less is more…