November.
Mörker, frostgator och tekoppar.
Sommarskymning redan vid fyra på eftermiddagen.
Jag tänkte på det när jag åkte tåg.
Att himlen såg precis ut som den gör under en sen sommarnatt när man sitter ute med bara ben och myggorna svärmar.
Fast nu har den himlen seglat in lite tidigare för att senare på dagen övergå i svärta.

Jag tycker så mycket om den svärtan.
Den oändliga svärtan.
En himlakropp som rymmer hela rymdens stjärnor och planeter.
Att cykla och puffa små köldmoln ur munnen och landa i soffan med pepparkakor och krypa nära en bästa vän och leva som mest.

Jag har avskytt november.
Refererat till månanden som en spikmatta.
Vridit och vänt på konceptet men aldrig riktigt förstått hur man lever precis som vanligt när allting är kolsvart.
I år tycker jag om november.
Tittar extra mycket på alla nakna träd och gråa åkrar.

Jag fotograferade någonting som jag tyckte såg ut som en nano-spikmatta.
Det enda som skaver med november är allting som ska knytas ihop inför terminslutet.
Därför fick det bli en liten spikmatta.
Spikmattan beskrivs som ett verktyg i föremålsregistret, ingen vet riktigt vad föremålet är.
Ingen vet heller hur gammalt det är.
Men materialet är furu och mässing.

 

 

En klänning i tunn gul crepe de chine med pärlor i mönster av rankor och rosor från 20-talet kanske är vad som behövs för att lätta det tunga novembermörkret.
Jag känner av det överallt. Mörkret.
För det fösta ser jag ingenting när jag går till och från bussen, det är nattsvart.
För det andra har det här mörkret liksom lagt sig som en matt hinna över själen, hjärnan och hela mitt inre.
Det är fortfarande några helger tills man helt legalt kan ta fram adventsljusstakar, glöggflaskor, mögelost och pepparkakor och mysa med, men för sent att fortfarande ha kvar halloweenpyntet.

När jag vaknar som mitt tröttaste jag, en onsdag (vilket är min hatdag)  tittar ut genom fönstret och inte ens ser en grå himmel utan istället ett kompakt mörker, är min första impuls:
- Kan jag möjligtvis ha feber?
Jag frågar min mamma om hypotesen kan stämma.
Hon svarar nekande.
Här måste jag tänka om. Jag kan inte vara hemma från skolan på grund av mörkret, men jag kanske kan hitta något som lyser upp?
Oftast pyntar jag här mina trötta ögonlock med glitter, mycket glitter.
Så mycket glitter att busschauffören säger OJ när man kommer in i bussen, och jag kan känna mig som mitt eget disco hela dagen.

Klänningen i tunn gul crepe de chine är trasig i armhålorna, tyget är småfläckigt och den svarta dekorationsblomman är tillplattad.
När jag har gått en stund med glittriga ögonlock börjar glittret trilla med i mina ögon vilket svider som tusan.
Då tänker jag bara på hur glamouröst det låter:
- Jag gråter för att jag har glitter i ögonen.
Oftast förstörs äldre klänningar i känsliga material utan svett och användning, men låter inte det också ganska glamouröst:
- Jag dansade sönder min charlestonklänning i novembernatten.

* Jag vet inte säkert hur klänningen gick sönder, men kan vara p.g.a. dålig kvalitet eller ofördelaktig förvaring hos den tidigare ägaren, vilket var Ann-Marie de Dardel som hade den i sin samling. Klänningen kom till museet år 1967 i en koffert.

 

November är en månad som har potential att bli någonting estetiskt bra.
För mig oftast en stor inspirationsperiod.
En övergång där melankolin över mörkrets antåg ibland kan vara en källa till något spektakulärt.
Skapelser, texter, musik.
 
Just nu, känns det dock som en vacker blomma, en slags vision, inuti en glaskupa som är helt onåbar.
Jag känner inte mycket mer än stress, dålig sömn, dåligt självförtroende över att skolresultaten aldrig blir så bra som jag förväntar mig.
 
Mitt huvud är ett kaos som längtar mer än något annat till vintern och lovet. Till den stora utandningen.
 
Jag skulle behöva ordning.
Ett november som är uppradat.
 
Den här dörrskylten skulle jag fästa på min vägg. Inte för att mina måsten har något att göra med Flygvapnet, men den här skylten har en strikthet som skulle få mig att skärpa till hjärncellerna och göra mina arbeten.
Något militäriskt som kan piska mig framåt.
 
För nu är det ett kaos.
Och jag vill inte höra talas om skolan. Jag vill inte se mina block, mina pappersbuntar som ligger i samlade högar på mitt golv, där allting är halvklart eller mindre halvklart.
 
Jag gör inte ännat än att försöka nå den där blomman, den där inspirationskällan. Det är min största strävan.
När allt jag egentligen skulle behöva är lite ordning.  

 

 

 

Den generella inställningen till månaden november brukar vara "bläää, så mörkt, kallt och urschligt!"

Jag håller med, november är kallt, det är mörkt och det är inte en rolig månad! Men jag tycker ändå att det finns något mysigt över november. Mysigheten ligger nog i att alla tycker att det är så hemskt att man måste anstränga sig lite extra för att få det ljust och gosigt. Ljus tänds och filtar åker fram. Det är inget som händer i till exempel min hatmånad januari!

 

Gör som jag (typ) tänd en gigantisk skomakarlampa och mysihop med någon gosig person! (Och godis)

 

 

Den elfte månaden på året, månaden efter halloween samt månaden innan julafton, månaden då den första snön oftast faller och månaden då jag föddes 1995 - November.

Många barn har inte chansen att önska sig snö av naturen, jag har gjort det många gånger under min uppväxt och fått min fina present varje gång jag önskat. Det finns inget som slår att vakna upp, få frukost på sängen och sedan kunna springa ut i snön och åka i sin nya pulka.

Många anser att november är den tråkigaste månaden eftersom ingenting händer den månaden. Men mycket händer denna månad! Höst blir vinter, julhandlingen börjar och man handlar nya jackor för att förbereda inför vintern. Det är den mysigaste månaden enligt mig, den är minst stressig och finast på sitt eget vis.

Denna dockvagn kommer från Agneta Höglander i Oxelösund och tillverkades 1962. Kan vara en fin födelsedagspresent om man nu inte skulle få snö.

 

 

En fiol värd 3,5 miljoner dollar – något högre värde än denna kvartsfiol i barnmodell –, en världsberömd virtuos och sex klassiska musikstycken av självaste Johann Sebastian Bach. Dessa tre faktorer tillsammans utgör musikalisk magi, det är det ingen tvekan om.

 

Låt oss nu måla upp två olika scenarion med hjälp av denna musikaliska magi;

 

1. Virtuosen spelar musikstyckena på sin dyra fiol på scenen i en utsåld teater där biljetterna kostar cirka 100 dollar styck.

 

2. Samma virtuos och samma fiol spelar samma musikstycken på en tunnelbanestation i Washington under rusningstid.

 

Det enda som skiljer sig mellan dessa två scenarion är platserna. På den ena platsen har publiken betalat hundratals kronor för sina platser och spenderar varje vaken minut med att lyssna på den vackra musiken som fyller teatern. På den andra platsen är människorna stressade och skyndar sig utan att riktigt uppskatta musiken de spelas. En handfull stannar för att lyssna en kort stund, ett fåtal slänger i all hast i några sedlar eller mynt i virtuosens öppna fodral men de flesta kommer att rusa förbi utan att skänka musiken en extra tanke.

 

Den ” världsberömd virtuosen” var violinisten Joshua Bell som på uppdrag av tidningen Washington Post bytte de utsålda teatrarna mot den fullspäckade tunnelbanestationen. Detta var en del av ett socialt experiment om människors prioriteringar, för hur mycket av allt det vackra runtomkring oss förbi ser vi egentligen i vår stressade vardag?

 

Precis som vi måste bortse från stressen för att se, eller höra, det vackra i vardagen så måste vi bortse från tristessen för att se det vackra med november. För november är mer än bara en tråkig, mörk och dyster månad.

 

November är tjocka tröjor, tända ljus, julklappsshopping, mysiga tofflor och strumpor. November är kramar, filmer, böcker, vantar och mössor. November är nedräkningen till julen, slutet på hösten och då det är så där vackert med alla färgskiftande löv. November är när det allra mysigaste som finns är att svepa in sig i en gosig filt och bara skriva tills orden tar slut.

 

 

 

 

Våren är min favoritårstid, då vintern lämnar oss och det börjar bli grönt i princip överallt. Man känner det liksom i luften, att blommor och blad snart växer på mark och träd, när man snart kan lämna jackan hemma och bara gå ut i tjocktröjan och man hör det när alla småfåglar kvittrar.

Samtidigt som jag tycker om att kunna ta av mig jackan och njuta av vårvädret så tycker jag även om att krypa in i stickade tröjor och varma jackor när löven blir röda, gula och orangea och när de snart faller av träden. När det är höst. Trots kyla och kalla vindar så är det så himla mysigt med tända ljus, stickade halsdukar och alla dessa härliga färger hösten bjuder på.

Jag skulle beskriva november som mysig. Det är en mysig månad. Precis efter att löven fallit, och precis innan snön lägger sig på marken. Många brukar bli deprimerade och trötta, jag finner någon typ av inspiration och motivation till att ta tag i allt det där jag skjutit upp hela våren och sommaren. Och jag tycker om att kunna gosa ner mig i mysiga kläder, med en kopp varm choklad och plugget framför mig. Det är mysigt.

Denna kappa från 1980-talet får in både hösfärger och värme i ett. Det är en handstickad långkappa med kapuschong. Den tillverkades av Gerda Rotefalk och användes av Sylvia Fargo, och jag tror minsann att hon slängde denna över sig när hösten började komma. Det skulle jag gjort om den var min.