En klänning i tunn gul crepe de chine med pärlor i mönster av rankor och rosor från 20-talet kanske är vad som behövs för att lätta det tunga novembermörkret.
Jag känner av det överallt. Mörkret.
För det fösta ser jag ingenting när jag går till och från bussen, det är nattsvart.
För det andra har det här mörkret liksom lagt sig som en matt hinna över själen, hjärnan och hela mitt inre.
Det är fortfarande några helger tills man helt legalt kan ta fram adventsljusstakar, glöggflaskor, mögelost och pepparkakor och mysa med, men för sent att fortfarande ha kvar halloweenpyntet.

När jag vaknar som mitt tröttaste jag, en onsdag (vilket är min hatdag)  tittar ut genom fönstret och inte ens ser en grå himmel utan istället ett kompakt mörker, är min första impuls:
- Kan jag möjligtvis ha feber?
Jag frågar min mamma om hypotesen kan stämma.
Hon svarar nekande.
Här måste jag tänka om. Jag kan inte vara hemma från skolan på grund av mörkret, men jag kanske kan hitta något som lyser upp?
Oftast pyntar jag här mina trötta ögonlock med glitter, mycket glitter.
Så mycket glitter att busschauffören säger OJ när man kommer in i bussen, och jag kan känna mig som mitt eget disco hela dagen.

Klänningen i tunn gul crepe de chine är trasig i armhålorna, tyget är småfläckigt och den svarta dekorationsblomman är tillplattad.
När jag har gått en stund med glittriga ögonlock börjar glittret trilla med i mina ögon vilket svider som tusan.
Då tänker jag bara på hur glamouröst det låter:
- Jag gråter för att jag har glitter i ögonen.
Oftast förstörs äldre klänningar i känsliga material utan svett och användning, men låter inte det också ganska glamouröst:
- Jag dansade sönder min charlestonklänning i novembernatten.

* Jag vet inte säkert hur klänningen gick sönder, men kan vara p.g.a. dålig kvalitet eller ofördelaktig förvaring hos den tidigare ägaren, vilket var Ann-Marie de Dardel som hade den i sin samling. Klänningen kom till museet år 1967 i en koffert.