Elefanter tågar in i Nyköping, troligen från en gästande cirkus.

Meningen ni nyss läste är den text som står tillsammans med den här bilden på de vandrande elefanterna utanför Nicolaikyrkan i Nyköping. Bilden är tagen av Olle Hagelroth och både den och textens inledande mening är tagen ifrån Sörmlands Museums Flickr-sida där ni kan hitta massvis med bilder på såväl människor, djur och hus som är tagna för flera år sedan.

Den här bilden, tillsammans med de fyra andra bilderna i albumet ”Elefanter i Nyköping, 1962”, stod ut lite extra för mig när jag letade igenom alla fotografier efter en bild att välja till detta tema. För hur ofta är det egentligen som man får se elefanter tåga i en lång rad längs en gata man passerar i princip varje dag? Även om jag inte fick uppleva denna exotiska händelse med egna ögon så är det häftigt att genom den här bilden få veta att det är något som faktiskt har hänt, att det är en grupp elefanter som en gång för länge sedan – för 51 år är ur mitt perspektiv väldigt länge sedan – vandrat längs Östra Storgatan.

Något jag finner roande, eller kanske mer lite besynnerligt, är det faktum att den som skrivit texten till bilden har valt att skriva att elefanterna troligen är från en gästande cirkus. För jag kan inte komma på någon annan anledning till varför de annars skulle vandra längs Nyköpings gator. Jag kan urskilja minst åtta elefanter på bilden, ett lite stort antal för en privatperson att ha i trädgården.

”Och vad hade du tänkt göra för något produktivt idag då, unge herrn?”

”Äsch, inget speciellt. Jag ska bara ut och gå med mina elefanter.”

Nej, jag skulle nog satsa mina pengar på att elefanterna definitivt är från en cirkus. Sen kommer ju följdfrågan om varför de lämnat cirkusen för dagen, har de kanske rymt och leds på bilden tillbaka till cirkusen eller är det någon form av uppvisning för att göra reklam för den kommande föreställningen?

1964.

Murgrönan täckte husets alla väggar och fick huset att se ditplanterat ut, odlat i jorden, enkelt växande i prunkande grönska. Huset var solitt, inte fuskat, malplacé eller onaturligt. Huset var hemma där det stod, omfamnat av murgrönan. Huset var hemma, precis i allt det där gröna.

Människorna som bodde i huset var hemma i murgrönsnästlade väggar. Där innanför dansade ett älskande par framför kakelugnen med varsitt glas saft i handen och stilla jazzmusik på vinylspelaren. Ute i trädgården sprang barnen omkring och lekte indianer och glasskiosk. Gräset och kaprifolerna och blåklinten fick växa som de ville på tomten och under varma sommarnätter öppnades de stora fönstren så att sval och fuktig nattluft fyllde alla rummen. När någon gick upp på toaletten under småtimmarna knarrade trägolvet och utanför ett stilla surr av syrsor och prassel i löven. Harar som mjukhoppade över ängen.

Porslinskoppar som kastas i golvet, kaffespill på trasmattorna och triviala problem.

Bilen som puttrar iväg tidigt i ottan, flykten från familjelivet, flykten från kärleken.

Sedan den ständiga återkomsten. Efter vinter, efter sorg, efter livet.

Kommer tillbaka hem, kommer tillbaka till murgrönsnästet.

Kommer tillbaka till trygghet, kärlek, sinnesro och hjärtefrid.

Olle Hagelroth fotograferade gymnastikuppvisning i Sporthallen i Nyköping, 1961. I många år har gymnastikuppvisningar gjorts i Sporthallen. Jag och alla mina systarar har också haft uppvisningar i Sporthallen, antagligen anledningen till att jag känner mig så dragen till denna bild. Ända sedan jag var liten har jag varit med i Jazzgymnasterna, dock inte längre. När man var liten skulle man göra kullerbyttor och hoppa omkring för det mesta. Samma rutin var det för mina småsystrar. Kanske är det en rutin som alltid funnits?

För sex år sedan var jag med i Nyköpings första cheerleading-grupp. Vi uppträdde också på Sporthallen med våra pom poms och breda leenden. Jag var en utav de såkallade topparna på pyramiderna. Två meter upp i luften med raka ben och armar. Läskigt men roligt var det. Tyvärr anser jag nu efteråt att jag skulle nog uppskattat det mer om jag hade varit äldre. När man på en uttagning till laget skulle göra en egen dans hade jag inte tillräckligt med diciplin och slutade. Men när jag blickar tillbaka är jag ändå glad över att ha varit med, kanske bilder från min uppvisning kommer upp på Sörmlands Museums Flickr i framtiden.

Jag fastnade för bilden direkt.

Kiosken Huldas bar. För en tjej med mellannamnet Hulda skapade det stor lycka!

Jag undvek alltid att säga mina extranamn. Att vara 9 år 2003 och heta Lina Hulda Margareta i en klass där alla andra hade namn som Jossefin eller Johan var ju ingen hitt direkt. Namnet, som jag idag älskar, passar mycket bra på en kiosk tycker jag.

Den fina lilla kiosken med det fantastiska namnet stod runt 1952 (då bilden togs) inne i skogen vid Sillekrog. Platsen var inte iedealisk, kiosken blev flera gånger rånad av tjuvar som drog fördelar av den avlägsna placeringen. 

Kioskens läga förklarar förmodligen även mängden skyltar på taket. Det gäller helt enkelt att synas!

Det här fotot och många andra kan du se i Vagnhärad vid järnvägsstationen och i Trosa vid Östra hamnplan och på Torgbron. Åk dit, köp en glass och njut!

Bilden visar en marknad på Trosa torg i slutet av 1800-talet. Vårt torg, som vi aldrig mer kommer se det igen. Dock så ser vi det genom bilderna. 

Idag har vi flera torgmarknader om året i Trosa, men de förbjöds på den här platsen efter sekelskiftet på grund av allt bråk som uppstod. Det tycker jag är väldigt intressant att höra. Allting var inte bättre förr.

Vi ser här samma stadsplanering, delvis samma byggnader, samma kullar bortom rådhuset. 

Är det inte helt fantastiskt?

Fantastiskt att kunna se tillbaka över hundra år i tiden, till en plats som har förändrats så mycket men ändå lyckats behålla samma atmosfär. 

- Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in, genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.
Skrålar frälsningsarmén i saluhallen och paret här som bara skulle köpa lite fisk. Inte hade de räknat med att där råka på en armé som har till uppgift att frälsa genom sång om guds budskap.
Bilden är från Eskilstuna och jag tycker att damens min går att tolka på två sätt. Antingen har hon inga tänder, eller så är hon väldigt missnöjd. Kanske hade hon inte haft kunskap om tandborstning, eller så gillade inte frälsningsarmén.
Min mammas mormor var aktiv i frälsningsarmén i Eskilstuna, troligtvis under precis denna tid. Kanske är det hennes frälsningskamrater som står där på bilden och besvärar damen i förgrunden.