Nu såhär inne på höstkanten så har vi sju skitcoola ungdomar tagit oss upp till Stockholm. Regnet öser ner och det kommer och bussen är en värmande plats. Vi färdas bort mot Djurgården, längre bort. Plötsligt så fylls bussen på med färg och sprudlande leenden och nyfikna ögon, de måste minst varit 30 av dem. Små barn med reflexvästar och skratt gör resan så mycket roligare.

Vi stack till Tekniska museet där vi skulle bli intervjuade och tala inför en hel del intresserade människor inom museibranschen. Vi fick oss en hejdundrans middag också, det var riktigt roligt och intressant. Kan förövrigt tillägga att jag och fem andra bloggare ska upp på Tekniska med skolan nu på min födelsedag onsdagen den 18/11 , så varför inte hälsa på oss och säga ett grattis!

Kvällen på tekniska museet var mer än trevlig. Det var mycket människor, mycket prylar och framförallt mycket konversationer på olika plan. Alla sorters människor kom och gav oss beröm. Det känns på något sätt väldigt overkligt att många människor tyckte så pass mycket om oss. Folk bara öste med komplimanger hit och dit, vilket självklart känns otroligt roligt.

Efter en sådan här dag är det mycket att reflektera över och att välja vad jag vill skriva om är svårt och känns orättvist att jag måste välja på något vis. Men en specifik händelse jag kommer ihåg under dagen var i stjärnrummet på Tekniska museet.

Stjärnor och himlavalvet är för mig väldigt intressant och jag ville kolla upp var min stjärnbild, kräftan var någonstans på stjärnhimlen. Till min förvånan möttes jag av två till fem stycken olika små barn som gormar och skriker hejvilt. Just för att det är mörkt inne i rummet och tyckte att det var en ypperlig möjlighet att skrämma varandra. Hela situationen var komiskt, inte just för skrämmandet. Utan för att barn hittar humor på ett helt annat sätt. Sen dessutom att alla tyckte det var roligt och det är det som är humor, komik eller skoj. Att alla parter kan ha roligt åt det.

victor soldéus.

Nu sitter vi här uppe på en höjd och blickar ut över rymdavdelningen och inväntar middagen. Vi har nästan precis kommit ut från konferensrummet. Och det gick superbra!

Förberedelser när salen var tom, vi intar våra platser.

Först hade vi en liten presentation för att sedan bli utfrågade om våran blogg. Hela gänget var asbra och publiken verkade mycket entusiastiska! Vi är lite både stolta och glada just nu och ser veerkligen fram emot en trerättersmiddagen nu.

Här står jag och är megarädd, men det funkade fint!

Imorn bär det av till naturhistoriska och etnografiska muséet. Fett nice.

puss! /emma

Klara hälsar

Nu är vi i storstaden och besöker Tekniska museet. Det är stort och fyllt med viktiga och pålästa personer. Jag hittade en fin raket, en sondraket för att vara mer exakt.

Raketen sköts upp i Kiruna och användes bland annat för att undersöka norrsken. När jag ser på raketen tänker jag bara på vilken stor smäll det skulle bli om det var en nyårsraket.

Idag är vi på Tekniska museet i Stockholm och bloggar från deras samlingar. I deras utställning om energi och miljö hittade jag den här söta plastkrokodilen. Det fick mig att tänka på hur beroende vi är av plast, och alltså av olja.

Det här är en av de första plastleksakerna, den är från 1949. Nuförtiden så massproduceras plast. Allt är gjort av det och allt är skinande och nytt. Men frågan är hur vi kan komma ur vårt plastberoende, för tänk när oljan tar slut? Vad ska vi göra utan stearin, leksaker och snusdosor?