Det här inlägget kommer att bli det mest personliga inlägget jag någonsin kommer att skriva och någonsin har skrivit. Historier om att hitta sig själv handlar oftast om personer som reser och utvecklas som människor. Men ytterst sällan berättas det historier om hur man hittar en del av sig själv som man en gång har förlorat. Det här är min historia om den delen jag förlorade och fortfarande letar efter...

 

För tre och ett halvt år sedan fanns det en Frida som var glad, lycklig, energisk och en person som var rolig att vara runt. Idag finns det en Frida som är nedstämd, olycklig och trött. Denna Frida har förlorat dåtidens Frida, hon som var så glad och full av energi känns helt plötsligt som en främling istället för en del av Frida. Frida har tappat bort dåtidens Frida i alla händelser som skett de senaste tre åren. Hon går säkert runt bland alla händelser, vilsen och letar efter Frida. Hon längtar säkert efter Frida och att få komma tillbaka och visa sig själv igen. Men de hittar inte varandra.

 

Utan varandra är Frida som en staty utan huvud, det saknas något - en viktig del. Skulpturen som föreställer Jupiter har fått sitt huvud avsågat, precis som Frida. Den är färglös, precis som Frida. Den är gammal, från år 1650, precis lika gammal som Frida känner sig. Skulpturen och Frida är samma.

 

Frida är trött på sig själv och vill få tillbaka dåtidens Frida, så att hon orkar träffa sina kompisar som hon nästan aldrig orkar träffa längre. Så att hon känner att dagen inte är slut klockan fyra utan att den fortsätter ända tills solen går ner. Dåtidens Frida var en bra Frida, den bästa Fridan.

 

Kan jag inte bara få finna henne igen?

 

 

 

”Jag har haft lite problem med att hitta mig själv, har du något förslag på vad jag kan göra?”

 

”Jamen, det är väl bara att googla det vettja!”

 

Det första som kommer upp när man googlar ”att hitta sig själv” är en artikel med rubriken ”Här är 3 enkla steg för att hitta dig själv”. Det låter ju inte helt fel, tre steg det måste ju gå supersnabbt. Vad skönt för det har jag haft ett sådant himla problem med, men nuförtiden är vi ju alla så otroligt stressade och jag har ju bara inte tid för sådana filosofiska grejer. Klickar man in på artikeln, eller bara använder våra tänkarmössor, så inser man snabbt att så inte är fallet.

 

Att hitta sig själv är inte någon drive-in där du bara kan svänga förbi och få det du vill ha serverat i en liten påse, du måste först införskaffa alla komponenter och sedan själv sätta igång alla förberedelser för att få ta del av slutprodukten. För det finns inga genvägar till att hitta sig själv. Och för en gångs skull är Google inte till någon vidare hjälp.

 

Är du dock en hängiven användare av Google och inte vill släppa taget om sidan helt, tycker att tanken på att hitta svaret på en fråga utan sökmotorns hjälpande hand känns läskig, så kan du med all säkerhet hitta tips för att hitta dig själv där. Notera dock användandet av ordet tips, inte fusk. Om detta är något du känner att du vill göra kan det vara behändigt att använda sig av ett tangentbord, kanske Evy Rydergårds gamla turkosa och vita från 1998.

 

 

Jag tror inte riktigt på detta med att hoppa av studierna och resa runt i världen för man är en vilsen tonåring som måste hitta sig själv. Jag tror inte att det är något man måste fly iväg från eller rymma bort för att hitta, man måste inte byta miljö eller byta land för att hitta sig själv. Det är något som kommer med tiden, framförallt åren.

Vi alla är väl vilsna och osäkra som unga, speciellt som tonåringar då så mycket förändringar sker och stress, press och påfrestningar finns omkring för att distrahera oss från oss själva – för det gör det. Men jag tror inte på att fly från vardagen och sitt liv man lever för att hitta sig själv. Alla är osäkra på vad de vill bli och vem de vill bli som unga, för vissa försvinner osäkerheten och för andra stannar den kvar flera år därtill. Men den försvinner, på ett sätt eller ett annat och det är något jag tror händer oss alla. Alla. Jag tror att man hittar sig själv med åren, under livets gång så växer jag i mig själv och kan stå med båda fötterna på jorden och faktiskt veta vem jag är och vad jag har för värderingar. Det kommer, inget man måste stressa fram eller förändra livet för att göra. Det kommer på vägen.

Jag tror att när jag vuxit upp, fått söta rynkor ring ögon och mun och mitt bruna hår förvandlas till grått och jag åkt till mitt drömland med min make, när jags sitter på terrassen hållandes i hans hand och ser ut mot solnedgången och sitter på en trästol – så vet jag. Då är det självklart med mig när, hur, var och med vem jag faktiskt hittade mig själv och inga osäkerheter eller stress, press eller påfrestningar kan nå mig. Då vet jag. Och vem vet, stolen kanske påminner om denna på bilden. En stol av björk med sits av furu, med inskurna hjärtan som dekoration. Som ägdes av Valhalla från Bie.

 

 

Den här spegeln är en del av ett par som kallas Empirens salspeglar och tillverkades 1810. Jag undrar hur många av alla de personer som sedan dess tittat in i den som såg sig själva i reflektionen. Var det någon som såg sig själv som den verkligen var? Ser jag mitt sanna jag i denna vackert inramade spegel?

 

Vad är jag? Det finns inget enkelt svar på det. Är jag min kropp eller mitt sinne? Eller båda två? Om jag är min kropp, så är det ändå inte mitt verkliga jag som jag ser när jag tittar in i spegeln. Ljuset måste färdas från min kropp till spegeln och tillbaka för att jag ska kunna se mig själv, och detta kräver tid, om än en väldigt, väldigt, väldigt liten sådan. Faktum är att det jag ser är mig själv för 0,00000001 sekunder sedan.

 

Den franske filosofen René Descartes funderade över detta och kom fram till att det var sinnet som definierade honom. ”Jag tänker, alltså finns jag”, är hans berömda filosofiska sats. Och jag är beredd att hålla med honom. Jag kan föreställa mig en kropp utan ett sinne. Jag tror att även du kan göra det. Men ett sinne utan en kropp? Det kan jag inte formulera en bild av i mitt huvud.

 

Därför är jag beredd att slå fast att jag är mitt sinne och endast i mitt sinne kan jag se möjligheten att hitta mig själv. Men kanske är det inte möjligt att hitta mig själv, ens där. För, för att hitta något måste jag ha ett utifrånperspektiv. Kan jag hitta ett rum jag redan är inne i utan att stiga ut ur rummet? Kan jag hitta mig själv utan att stiga ut ur mig själv?

 

Vissa skulle säga att det inte tjänar något till att hitta ett rum man redan är inne i. Logiskt sett är det således inte relevant att försöka hitta mig själv. Ändå försöker jag göra det. Ständigt.

 

Okej, jag kan inte hitta rummet. Men jag kan lära känna rummet så bra som möjligt. Jag kan besöka varenda liten vrå, finkamma varenda kvadratcentimeter och när jag gjort det, göra om det igen. Jag ska ju ändå vara i det där rummet hela mitt liv.

 

Jag tror jag har kommit fram till någonting nu. Det är inte en spegel jag måste se in i för att hitta mitt sanna jag – det är mig själv. Mitt liv kommer vara ett ständigt sökande efter detta jag som jag aldrig kommer finna. Men spelar det egentligen någon roll? Det är ju inte slutet som är målet – utan resan dit.

 

 

På bilden är en gryta, egentligen en sylt- och saftgryta men i detta fall innehåller den en köttgryta. En helt vanlig köttgryta som dock inte blivit omrörd på ett tag på ett tag. Sikten i grytan är klar, man kan se alla de olika ingredienser men när man rör runt i soppan blir allting plötsligt grumligt. Omrörningen är viktig för att ingredienserna kan samspela med varandra så att grytan blir god.

 

Jag tror inte på att man bör hålla sig undan från att rota i vem man själv är med argumentet att man redan har det framför sig och gör bättre i att ägna sig åt nyttigare saker. Om man jobbar tillräckligt hårt tänker man inte ens bekymren som man annars skulle få mycket genom att läsa en massa litteratur som kan skapa bilder om hur man kan se ut och fungera.

 

Jag tror inte heller på att man ska oroa sig för mycket över vem man exakt är. Att ägna allt för mycket tid åt att söka sig själv stoppar en från livet och ger inte mycket tillbaka, även om man kommer fram till mycket, då man hela tiden ändras beroende på vad som händer. Man kan även sluta med fler frågor än vid början om man söker mycket, ju mer man finner desto mer frågor kommer upp.

 

Desto mer man rör runt desto mer oklart blir allt, men omrörningen är också viktig för att man ska kunna utvecklas. Jag tror på att når den bästa tillvaron med sig själv om man letar lite lagom. Frågor man har ska man i alla fall försöka få svar men inte tvinga sig själv till att få. Att stanna upp lite då och då för att söka igenom sig tror jag kan vara nyttigt. Man kan då fokusera på vad som händer runt omkring en samtidigt som man har lagom koll på vart man själv är påväg, eller inte påväg. Att veta för mycket om sig själv begränsar en också i vad man kommer att göra i morgondagen eftersom man kanske inte kommer att ta några risker. Att inte veta vart man är påväg kan därför vara lika viktigt som att veta vart man är påväg. Det är en balans, det ska vara lagom.

 

 

Något jag älskar att göra med mina nära vänner men även med nya vänner är att diskutera filosofiska dilemman. Diskussionerna avslöjar mycket om hur en person tänker, vilken etisk filosofi hen följer, vad personen värderar högst och om hur personen ser sig själv i ett sammanhang. Men ett filosofiskt dilemma kan självklart även användas för att lära känna sig själv. Därför tänkte jag dela med mig av min favorit men först några ord om dagens föremål, ett par fräscha badbyxor i leopardmönster tillverkade 1960. Givare och stolt ägare är Bo Thunér från Linköping.

 

Här kommer dilemmat:

 

Du och din familj ska åka bort över helgen. Din dotter är 7 år och är bästakompis med din systerdotter, som också är 7 år. Dina familjer är mycket nära och din dotter frågar om din systerdotter kan följa med på semestern. Du säger ja.

 

När du anländer till strandhuset ni ska bo i frågar flickorna om de kan ta en simtur. Du säger att de måste vänta tills du har packat ur bilen men de kan leka på stranden så länge. De går ner till stranden och du börjar packa ur bilen. Efter 5 minuter hör du skrik som kommer från stranden. Du skyndar dig till stranden och upptäcker att de inte har lyssnat på dig utan hoppat i vattnet.  Vågorna är höga och vattnet är strömt. Flickorna kämpar hårt för att hålla sig uppe, speciellt din systerdotter som inte är en lika stark simmare som din dotter.

 

Du simmar ut snabbt men när du är där ute, inser du att du inte kommer kunna få med dig båda flickorna tillbaka till stranden på egen hand. Du inser att du måste ta ett beslut.

 

Du måste bestämma vilken av tjejerna du räddar först, du har tillräckligt med kraft och energi för att rädda dem båda men du kan bara göra det en i taget. Du tittar på de två flickorna, och din systerdotter kämpar verkligen för att hålla huvudet ovanför vattenytan och du vet att om du tar din dotter först, finns bara en liten eller ingen chans att hon kommer att överleva.

 

Din dotter kämpar också men är mycket starkare i vattnet och du uppskattar att om du tar din systerdotter tillbaka till stranden först, är det antagligen 50% chans att din dotter kommer att kunna hålla sig flytande tillräckligt länge för att du ska hinna komma tillbaka. Du vet helt enkelt inte hur länge hon kommer att kunna hålla sig uppe. Vad gör du?

 

 

Jag vet inte.
Det finns så många metaforer, så många liknelser.
Så många klischéer.

Jag tror inte.
Jag tror inte på att hitta.
Hitta sig själv.
Var skulle man då ligga gömd?
Bakom ryggen på sig själv?
Under alla papper på köksbänken?
I en byrålåda på någon kallvind?

Jag tror.
En gång skrev jag.
Om hur alla hudrester som smulas av kroppen varje dag på alla kläder. Centrifugeras ut ur tvättmaskinen, ut i avlopp, ut i hav, ut i luften.
Kanske till andra sidor av planeten.
Regnar ner någonstans.
Eventuellt i Guatemala.
Där sitter en dubbelgångare.
En hudkostym av dig.
Och väver silkestråd av tiden.

Är det.
Är det det som är själv?
Är det där jag ska leta?

Fisknät.
Fisknätstrassel.
Och så har man en sådan där orange pinne som ska reda ut trasslet.
Ruta för ruta i nätet.
Så.
Inget trassel kvar.
Ut i havet och fånga alla fiskar.
Lyft upp dig i båten.
In till land.
Ur med fisken.
Nytt trassel.
Upprepa.
Använd orange pinne.
Inte samma knutar som förra gången.
Nytt tålamodsprov.
Alla knutar lösta.
Ut i havet.
Fånga.
In igen.

Vi bär med oss.
Vi bär med oss själva.
Hela tiden.
Så för att hitta.
Måste man leta så sjukt nära.
Alltså liksom typ inuti.
Inuti inuti inuti.
Så otroligt nära så att man kräks.
Och ba:
Jaha.
Det var ju här jag var.
I mig själv.
Hela tiden.
Shit.
Konstigt...