Det här inlägget kommer att bli det mest personliga inlägget jag någonsin kommer att skriva och någonsin har skrivit. Historier om att hitta sig själv handlar oftast om personer som reser och utvecklas som människor. Men ytterst sällan berättas det historier om hur man hittar en del av sig själv som man en gång har förlorat. Det här är min historia om den delen jag förlorade och fortfarande letar efter...

För tre och ett halvt år sedan fanns det en Frida som var glad, lycklig, energisk och en person som var rolig att vara runt. Idag finns det en Frida som är nedstämd, olycklig och trött. Denna Frida har förlorat dåtidens Frida, hon som var så glad och full av energi känns helt plötsligt som en främling istället för en del av Frida. Frida har tappat bort dåtidens Frida i alla händelser som skett de senaste tre åren. Hon går säkert runt bland alla händelser, vilsen och letar efter Frida. Hon längtar säkert efter Frida och att få komma tillbaka och visa sig själv igen. Men de hittar inte varandra.

Utan varandra är Frida som en staty utan huvud, det saknas något - en viktig del. Skulpturen som föreställer Jupiter har fått sitt huvud avsågat, precis som Frida. Den är färglös, precis som Frida. Den är gammal, från år 1650, precis lika gammal som Frida känner sig. Skulpturen och Frida är samma.

Frida är trött på sig själv och vill få tillbaka dåtidens Frida, så att hon orkar träffa sina kompisar som hon nästan aldrig orkar träffa längre. Så att hon känner att dagen inte är slut klockan fyra utan att den fortsätter ända tills solen går ner. Dåtidens Frida var en bra Frida, den bästa Fridan.

Kan jag inte bara få finna henne igen?