Denna genomskinliga plastlåda innehåller upphittade nycklar från året 1986. Den tillhörde Polismyndigheten i Södermanland tills den skänktes till Sörmlands Museum år 2010. I den ligger 800 olika nycklar som alla en gång passade in i och öppnade 800 olika dörrar.

Nu ligger nycklarna här som avfall, låsen de en gång hörde till säkerligen utbytta vid det här laget. Husen kanske till och med nedrivna. De fyller ingen specifik funktion i samhället längre. De tar enbart upp plats. Detta är avfallets öde: att utan mening och uppgift se barn födas och äldre dö, att utifrån se livets hjul rulla vidare utan att få följa med.

Nycklarna skulle kunna vara avfall, men att de finns i ett museums lokaler gör dem istället till historiskt intressanta föremål. Detta på grund av de förväntningar som placeras på dem av det sammanhang de ses i.

Hade nycklarna legat kvar i Polismyndighetens förråd i Eskilstuna hade de sannerligen varit avfall. De hade inte fyllt någon funktion, deras ägare hade sedan länge hämtat nycklarna om de hade varit intresserade av dem, de hade enbart tagit upp plats och inte ägnats en tanke.

När nycklarna kom till Sörmlands Museum däremot, då placerades en förväntan på dem att vara av historiskt värde. När någon vandrar ner längs ett museums magasins långa korridorer förväntar sig denne att se historiska föremål. Ett fiskenät får en historia, en liten servis berättar något och 800 borttappade nycklar skiner sitt ljus på 800 människor som stoppat ner händerna i fickorna och svärande tittat sig om.

Allt ”avfall” har givetvis ett historiskt värde. För allt avfall har varit i kontakt med människor på ett eller annat vis. Således förtjänar alla tomburkar som skräpar på stan att begrundas med intresse. De har alla bidragit till någons liv precis som nycklarna har.

Givetvis ser vi inte på detta sätt på allt avfall vi stöter på. Och det vore katastrofalt om vi samlade på oss allt som egentligen är förbrukat. För att samhället ska fungera måste avfallet forslas bort och förhoppningsvis bli något nytt. Vi kan inte sentimentalt hålla fast vid alla föremål som passerat sitt bäst före-datum. Men vi kan, och bör, hålla fast vid några.

Det är därför museum är viktiga. De samlar in väl utvalt ”avfall” från samtiden och för med det in i framtiden som bevis för de då levande att dåtiden har funnits och att det fanns lika levande, tänkande, älskande, glömska och slarviga människor nu, som det säkerligen kommer finnas då.

 

Jag ska börja mitt inlägg med ett erkännande.

 

Jag trodde att föremålet på bilden var en sil, men det var det inte. Det visade sig att köksredskapet jag hade tagit upp från sin plats bland de andra föremålen tillhörande samlingen ”Eskilstunahemmet” i själva verket var ett durkslag.

 

Men som vi brukar säga, same same but different.

Olika föremål men samma funktion; att rensa bort sådant man inte vill ha.

 

Och där, mina damer och herrar, har vi det!

 

En gigantisk sil, ett gigantiskt durkslag som renar vår värld genom att dela upp allt avfall i obetydligt små partiklar.

 

Min hjärna skriker nu åt mig att det inte finns något sådant som obetydliga partiklar, att ett fåtal minimala partiklar kan göra en stor skillnad, men visst är det väl en fin tanke trots detta?

 

Att kunna rena vår värld från all överflödig eller onödig skit vi inte vill ha.

Att tillintetgöra allt sådant som förstör vår planet.

Att få bort alla föroreningar i luften, den utspillda oljan i haven och det radioaktiva avfallet som verkar lagras lite varstans.

 

Det tycker jag, i alla fall.

 

 

Här ovan ser ni en kanna som är gjord av nickel och tillverkad av Gnese AB i Eskilstuna, och ämnet är avfall – hur går det ihop?

Jo, för min första tanke var hur mycket vi kastar bort, inte bara sopor och gamla matrester. Utan lite mer viktiga saker, speciellt tiden. Vi kastar bort vår tid något enormt, slösar den på onödiga saker istället för att ta vara på den korta tiden vi faktiskt har kvar med våra medmänniskor. Livet är alldeles för kort för att vi ska ta det för givet!

Jag kopplade ihop denna fina kanna med att vi låter tiden rinna iväg, tiden rinner lika fort som vattnet rinner ur denna kanna. Det går alldeles för fort, bara mitt första år på gymnasiet sprang förbi snabbare än vad jag kunde ana. Vi kastar bort viktigt tid på för mycket onödiga saker. Det vi egentligen borde göra är att ta vara på den tiden vi har kvar och göra det vi vill utav den. Inte kasta bort den, som sopor eller gamla matrester. 

 

 

 

 

Allt blir förr eller senare avfall. Om du frågar lagboken är avfall varje föremål, ämne eller substans som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Till exempel en PET-flaska som ska återvinnas, vilket skylten från den nedlagda Valhalla Lanthandel från 1990 uppmanar till.

 

Men tänk om vi skulle skapa en lite bredare definition av ordet: Avfall, allt vi sprider och lämnar omkring oss, det vi avger. Till exempel: Känslor, åsikter, vänner och kärlek.

 

Mitt största avfall är inte materiellt. Jag har en tendens  att prata, prata och prata. Ofta sprutar jag åsikter omkring mig som en vattenspridare vattnar gräs. Ibland får de fäste och ett litet frö börjar gro, andra gånger glöms orden bort lika snabbt som det tog för dem att lämna min mun. Dessa tankar är mitt största avfall.

 

Någon annan kanske hittar och lämnar kärleken ofta eller har en stor omsättning av vänner. När du avslutar en relation lämnar du en person bakom dig. Personen är förbrukad, den har fyllt sin funktion i ditt liv och nu gör du dig av med hen av en eller annan orsak. Individen blir ditt ex, din före detta, din barndomsvän, din gamla kompis, ditt avfall.

 

 I alla grupper finns det en ”stämningssättare”. En person som undermedvetet påverkar stämmingen lite mer än alla andra. När personen är på bra humör blir alla glada och rycks med, när personen istället är på dåligt humör blir alla nedstämda. Den här personenens avfall är alltså känslor som skapar en atmosfär, en sinnesstämning.

 

Alla människor avger alltså avfall. Vi avger flera olika typer av avfall, både materiellt och abstrakt. Det materiella återvinner vi men vad ska vi göra med det abstrakta? Kan man gå till Lanthandeln och återvinna en åsikt eller en kompis? Nja, kanske inte riktigt men kom ihåg ”Den enes skräp, den andres skatt”. 

 

 

Om det går så gör det, du eller någon annan. Det har egentligen inte jättestor betydelse vad man återvinner utan att man gör det, om möjligt såklart. Man gör det bästa av situationen liksom. Det kan vara fråga om att värna om miljön då man gör bäst i att låta så lite avfall som möjligt hamna på fel ställen där det förstör. Det är ju också dumt att lämna t.ex. sopor och skräp till någon annan att ta hand om, ifall inget annat är överenskommet. Vid det här laget borde det ju vara så att de flesta människor håller koll på sina hushållssopor så därför ägnar jag denna kanske inte nya upplysningen men påminnelsen, till att säga att det finns så mycket annat att återvinna på olika sätt istället för att det efter första hand ska hamna på soptippen.

 

Kläder till exempel! Utmärkt att sälja vidare till en andra hand eller varför inte skänka till en organisation eller dylikt. Nya människor gläds åt de kläder du gillat men kanske växt ur eller tröttnat på. Förutom att andra blir nöjda så får ju även du betalt i antingen pengar eller tacksamhet.

 

Det finns otroligt mycket olika grejer som säljs på internet på olika sidor, varav mycket kan vara i gott skick. Att försöka sälja något som man inte själv skulle kunna tänka sig köpa är ju lite onödigt. Kanske du som läser skulle pröva att även handla något begagnat istället för det nyaste, lite bättre och mycket dyrare. Genom att göra detta hindrar man ju att grejerna inte blir avfall direkt. Ett exempel är det valda föremålet. En bägare förmodligen använt i kemin på Västra Skolan i Nyköping. Istället för att bli slängd så har den ju faktiskt återanvänts genom att få sin historia berättad via Sörmlands Museum. Schysst ju!

 

Vem tar hand om det emotionella avfallet?
Det själsliga skräpet?

En enorm avfallshanteringsindustri spjälkar sönder våra materiella kvarlevor.
Någonstans på vägen blir en pantad flaska till en ny.
Tidningspapper blir ny pappersmassa till nya tidningar med nytt innehåll.

Vi människor har inga emotionella återvinningscentraler.
Tänk dig en grusplan i ett höghusområde med containrar och kärl, du vet hur det ser ut.
Stora plåtboxar med plats för tömning av diverse outslätade tankeskrynklor.

Eller så kastar du hela dig själv och ditt känsloskräp in i en container.
Väntar på sopbilen och får åka rullband, mosas ihop till en kubikcentimeter känslosvall.
Vakna upp i din säng nästa morgon och vara återvunnen.
Återfunnen.

Ett annat avfall som bor i våra kroppar mer än själsigt skräp är ju bajset.
Och den här toaletten ser så otroligt komfortabel och lyxig ut.
Omklädd i röd sidendamast, rokoko-ig.
De som använde den på 1700-talet kunde ändå lita på att deras anala avfall blev omhändertaget på bästa vis.
Kanske minskar produktionen av emotionellt krafs om man iallafall får bajsa bekvämt?

När man växer upp och blir äldre vet man plötsligt lite mer om världen utanför lekrummet och utanför sitt klassrum. Man förstår, man gör egna val och framförallt tar man ansvar för dessa val. Själv står jag på gränsen mellan att vara vuxen och barn. Det har blivit klart för mig vad som krävs för att det faktiskt ska finnas en framtid. För att framtidens dagar ska vara lika bra som de är idag krävs det lite uppskattning, sparsamhet och återanvändning.

 

Avfall kommer i flera olika former. Det finns glasavfall, matavfall, farligt avfall, o.s.v. Världens sopberg blir större och större och saker som kan användas igen slängs och glöms bort. Mat är något som ofta tas förgivet i ett land som Sverige. Mat slängs och ruttnar bort istället för den nyttan födan egentligen kunde ha gjort. Men det finns åtgärder som har införts för att minska matavfallet. Exempelvis finns det en tävling på min skola - om eleverna lyckas slänga mindre än 25 kg i veckan belönas de med efterrätt på fredagar. Vilket är en bra början, men det krävs lite mer för det slängs fortfarande alldeles för mycket mat.

 

Museet är ett bra exempel på hur en del föremål kan återanvändas, de tas omhand och visas upp för kommande generationer och berättar historier om hur vi har det just nu. En glaskupa av genomskinligt glas med en rund glasknopp högst upp, tillverkad 1940 och användes till vakuummaskiner. Denna kunde lika gärna ha slängts av Västra skolan i Nyköping, dock valde de att ge den till Sörmlands Museum för kommande generationer såsom mig att studera och skriva om. Ett annorlunda men bra och roligt sätt att återvinna föremål på om du frågar mig!