Sävsundet är det sund som skiljer Sävö och Långön ifrån varandra. Här bodde det och bor det människor. Själva sundet är och har varit väldigt trafikerat. Numer används stugorna för studiebesök, naturskola och enkla vandrarhem.

Ett svartvitt fotografi innehåller många gånger mer information än en färgbild. Rent tekniskt är det inte så men, det jag menar är att det ibland utstrålar och bildar en känsla som en färgbild inte kan göra.
    Bilden kommunicerar med oss på olika sätt och många gånger gör en svartvit bild det lättare att förstå saker. Lättare att se olika drag eller förstå budskapet.

Däremot är det mycket svårare att få till ett svartvitt fotografi. Det sätts högre krav på hur man väljer gråtonerna och på vilket sätt man exponerar för att få rätt uppfattning om den.

Det är roligare att föra en dialog än en monolog. Att dela information, föra vidare och lära är viktigt. Kommunikation är grunden till allt detta.

Språket har förändrats, och förändras hela tiden. Inte pratar vi likadant som de gjorde på 1800-talet. Av någon konstig anledning har jag inbillat mig att de pratade mycket mer propert förr. Men att alla pratade välvårdat på 1800-talet kan inte stämma. Det är bara en slags drömbild jag byggt upp. Att prata har länge varit ett sätt att kommunicera.



Vissa har svårt för att prata och andra pratar för mycket. Vanligtvis brukar de som pratar för mycket hamna i mer trubbel än de tysta. De glöms ofta bort. Läkerol har hängt med länge och på senare år med ett fint budskap. Att få oss att kommunicera. Men glöm inte, att säga ingenting alls kan ge starkare signal än tusen ord.

Klart slut.

Året är 1968. Chicago, USA. Efter mordet på Martin Luther King utlöses kraftiga strider på de amerikanska storstädernas gator. När King dog såg många svarta ungdomar det som droppen som fick bägaren att rinna över och protesterade öppet på gator och torg.

Jag har hittat en artikel som handlar om just detta. Om hur svarta ungdomar blir kränkta och förnedrade på alla möjliga sätt. Visst, jag är ju inte helt efter, jag känner ju till om apartheid och så, men jag har själv liksom inte fattat i vilken utsträckning det var. Och det jag själv tycker är så sjukt är att de är de vuxna, som ska vara dem vi ska rätta oss efter, var de som var bovarna i dramat.

För varför skulle de vita välbärgade affärsmännen säga emot när de kan använda den svarta befolkningen som billig arbetskraft? (Ni får ursäkta om mitt skrivspråk, med svarta och vita, kan antydas som rasistiskt, det är verkligen inte meningen, det blir bara lättare att skriva så eftersom det är så artikeln är skriven).

Kampen stod mellan den äldre generationen som inte ville ha några förändringar och den yngre generationen, med både svarta och vita, som ville sätta stopp för rasdiskrimineringen en gång för alla. De vita ansåg att de svarta hörde hemma i den fattiga slummen, och även om amerikanska lagar satte stopp för saker som åtskiljda spårvagnar beroende på hudfärg, fortsatte det.

För att hindra de svarta från att göra en ekonomisk karriär var svarta ungdomar tvungna att köpa skolmaterial då vita fick gratis. Men det var som sagt efter Martin Luther Kings död situationen hettade till ordentligt och gatuvåld mellan partiska vita poliser och skolungdomar uppstod. ”Jag har ingenting att leva för i det här samhället […] Här är man död innan man hunnit börja leva. Därför är jag inte rädd för att dö för mina åsikter”, sa en femtonårig kille i en intervju. ”Kanske kan min död bli till någon nytta”.

Och nu, kära läsare, kommer kopplingen till veckans tema, kommunikation. Allt vi gör, hela tiden, är en sorts kommunikation. Hur vi rör oss, vad vi säger, vad vi gör, vad vi skriver… Författaren till den här artikeln, Benny Möller, har som jobb att informera och kommunicera med allmänheten genom att skriva om nyheter i tidningar.

Det praktiska med detta är att jag, mer än 40 år efter artikelns publicering, med lätthet kan fördjupa mig i de svarta ungdomarnas gatustrider. Vi människor är i konstant behov av nyheter och information, vilket gör att kommunikationen är livsviktig för oss.

It don't matter if you're black or white…

Vad är det vi har för att kunna kommunicera med varandra nu förtiden? Internet och telefoni t.ex. Här har jag valt en bild som för mig påminner om hur folk hade det förr i tiden. Som här ute på landet kanske?



Tänk er att en dag så var budkvinnan eller mannen tvungen att ta sig från gård till gård för att kanske lämna en liten ask med konfekt och ett brev för att visa sin uppskattning att paret Svensson, Nilsson och Grankvist dykt upp på ens 57års dag, kuuul säger jag.

Nu finns det ju ett enkelt svar som heter Internet och mailadress. Eller varför inte postlåda där du så snällt stoppar in en bunt med tackkort och en snäll brevbärare hämtar det med sin säck, precis som tomtefar. Jaja, nog om detta, det enda som jag har att säga är att det var nog betydligt billigare att kommunicera än nu i dagens samhälle.

När jag flyttade ut hit, ut på landsbygden utanför Nyköping, så kände jag mig otroligt isolerad från omvärlden ett tag.

Jag flyttade ifrån vår storstad efter fyran på mellanstadiet, och eftersom jag flyttade hit på sommarlovet så blev det en ganska ensam sommar som väntade mig. Den lilla byn utanför Nyköping som jag nu bodde i var inte så folkrik, och jag var inte den som ville tränga mig på de få ungdomar som redan bodde här.

Tystnad är något som jag aldrig riktigt tyckt om, jag har faktiskt ganska lätt att få panik om det är helt tyst, om jag inte ska sova vill säga. Och jag vet inte riktigt varför, men på ett sätt så gjorde kanalen P3 på radion att jag inte kände mig lika ensam.

Och så är det fortfarande, det finns faktiskt trevliga program på radion med trevliga röster och inte bara hitlistor och skrikande idioter. Och även fast man kanske inte lyssnar på typisk innemusik så kan man faktiskt hitta riktiga fynd om man ägnar lite tid åt radio ibland. Så snälla folket, låt det inte dö ut och sånt!

De stora stegen som förvandlade apor till människor ska ha varit att vi 1: lärde oss prata 2: att vi började bygga små hus för att sen leva där och 3: skriften. Kulturhistoria är ett rätt intressant ämne ibland, faktiskt.

När människor började skriva saker till varandra (typ sådär massa tusen år sedan) var det mest för att förenkla handeln mellan olika städer, länder eller vad saker var då. Områden kanske. Så om en man ritade en ko på ett ark betydde det med all sannolikhet att den snubben var ganska sugen på en liten ko till middag.

Sen dess har tekniken utvecklats rätt massivt. Nu sitter vi här och mailar youtube-klipp eller länkar på roliga bilder till varandra över msn.

Rätt opersonligt egentligen. För det finns nästan inget mysigare än att hitta ett brev i posten. Då menar jag ett brev från en vän, eller nåt liknande, som är handskrivet. Det är bara så fint att veta att någon har tagit sig tiden att skriva ett brev, fixa frimärken och sedan postat det. Men, jag kanske är lite knäpp.


Detta vykort är skrivet 1937 och är adresserat till Signe Carlgren.