Jag föddes 1995 och har därför många barndomsminnen från 90-talet. De flesta involverar min mammas dagbarn, tv-spel och leksaker. Som jag nämnt tidigare så älskade jag att leka med dinosaurier, men det var inte det enda som var kul att leka med. Barbie-dockor var något som jag lekte med när jag var fem år och uppåt, alltså i slutet av 90-talet. Jag och min granne lekte ofta med Barbies tillsammans. Jag brukade fylla en hel påse med Barbies och små möbler och springa över till hennes hus. Sen kunde vi leka i flera timmar. Precis som Agneta Höglander som lekte med sin Barbie som hon fick av sin farmor och farfar. Hon skrev: Jag och mina kompisar kunde sitta i timmar och leka. Det var lätt att fly bort till en annan värld av flärd och nöjen, där vi satt på golvet ibland.

Precis som Agneta skrev, kunde man bokstavligen fly bort till en annan värld eftersom det var jag själv som bestämde var dockorna skulle bo, vad de arbetade med, om de hade husdjur eller om de helt enkelt bara var pysslingar i en människas hus. Under den tiden jag lekte med Barbie lyckades jag samla ihop en stor samling av Barbies och Barbie-kläder. Till skillnad från Agneta så köpte jag mina Barbie-kläder i affär medan hon, hennes farmor och hennes systrar sydde egna kläder till sina dockor.

Jag minns en docka hemma hos min mormor som jag och min syster brukade kalla för 'tanten' eller 'mamman' för att den inte såg lika ung ut som alla andra Barbiedockor. Det var en äldre variant av Barbiedockor som såg exakt ut som denna Barbiedocka. Något som den äldre Barbiedockan hade men de nyare saknade var detaljer. Den äldre dockan hade rött nagellack, läppstift, lockar i håret och något som var ganska unikt: brunt hår!

Något som jag tycker är lite fantastiskt är hur en docka kan ge lika mycket glädje till barn idag, 2012 som förr, 1956.

På nittiotalet var jag barn.
Jag var en liten kropp med stora viljor.
Precis som nu.
Fast ännu mindre.

Och världen var ett kaleidoskop.
Allting i små skärvor.
Vred och vände på.
För att se nya konstellationer.

Stens kaleidoskop tillverkades 1943. Det är gjort i papp och något av det vackraste jag sett.

När jag tänker på nittio-talet tänker jag på min bästa vän Johanna.
Jag bodde i lägenheten under henne.
Det var ett Södermalm i tegel och Riddarfjärden i bakgrunden.
Vi promenerade med barnvagnar och tuggade extra-tuggummi med barnsmak.
Åt kokad majs.
Såg på videokassetter.

Och senare.
Möts vi av en slump vid ett övergångsställe i innerstaden i Stockholm.
Jag är elva år och bor inte längre kvar.
Men hon står på ena sidan och jag på andra.
Vi möts på mitten.
Sedan brevväxlar vi.

Nu ses vi flera gånger varje år.
Och hon betyder väldigt mycket för mig och jag väldigt mycket för henne.
Nittiotalet förde med sig så himla mycket bra.
Och kombon Johanna och Lilja måste nog vara bland det finaste.
Kaleidoskopet snurrar och snurrar.
Men två skärvor ska hålla ihop.
Det är vi.

Jag är en sådan himla jeans-tjej. Älskar jeans. Svarta, vinröda, skogsgröna, mörkblåa, ljusblåa. Jag har dock rätt svårt att hitta jeans jag tycker att jag verkligen passar i, och trots att jag tycker om nästan alla så skulle jag helst av allt vilja gå i mina svarta varenda dag.

Dessa jeans var det Vilhelmina som ägde en gång i tiden. Det är ett par Levi's och kostade 700 kronor. Det skiljer sig inte så mycket på stil, färg och pris när det gäller jeans från 90-talet och nu. Nog för att de finns i fler färger idag, dyrare märken och att de är för det mesta är slimmade, så finns 90-tals stilen på jeans kvar lite här och där. Och om inte, så kommer de tillbaka på vissa ställen.

Vilhelmina sa att "Allting köper man för att det ser snyggt ut!", och den åsikten är någonting som inte förändrats under dessa 20 år. Och någonting som aldrig kommer förändras. Det är något som inte kommer försvinna eller komma tillbaka, för man kommer alltid köpa allting man ser just för att det är snyggt.

I Sörmlands museums webbutställning "Ungdomsliv i Gnesta" kan du läsa mer om Vilhelmina och 90-talet.

Jag hörde något om dekadens.

Om depressioner, ekonomiska kriser.

Om glitterdisco, platåskor.

Srebrenicamassakern och digitala revolutionen.

Sista hängningen utfördes i USA och TV-spel var årets julklapp.

Det var Spice Girls, Madonnas strutbehåar och My so called life som letade sig in i tonårshjärtan.

Jag föddes där.

Jag levde 6 år i det, men jag minns inte.

Ingenting mer än pärlplattorna och korvhamburgarna på dagis.

Den plastbondgård jag fick i julklapp och första skansen-besöket.

Inget mer än mina turkos-luddiga tights.

Det är från förskolan och övergången till tvåtusentalet som mina minnen blir starkare.

Jag var så liten då.

Inte medveten om vilka förändringar världen gick igenom.

Jag behövde inte vara medveten. Jag behövde vara barn.

Det är omöjligt att summera ett nittiotal med mina minnen, och jag tänker inte försöka skapa en känsla, försöka romantisera eller glamorisera eller göra något alls med det som jag inte vart med om.

Det är helt enkelt inte min historia att berätta.

Men vad jag kan göra, är att ge min åsikt om det som skapades då men ännu finns kvar.

Bland annat musiken.

Och inom musiken;

Rocken.

Och inom rocken;

Män.

Och på männen;

Hår.

Kurt Cobains smutsblonda kalufs, Eddie Vedder’s underbara lockar. Sångare i två av nittiotalets största band, Nirvana och Pearl Jam.

Glansigt, vågigt, vackert hår som kvinnan på bilden. Är alltid avundsjuk på män med långt vackert hår.

Hår som dessa unga män bar innan de blev vuxna och tillbakadragna,

eller innan de sköt sig i huvudet.

Sånt är jag så glad över att kunna ta del av. För även om jag inte har någon personlig dragning till nittiotalet, kan jag lyssna, titta och andas lite i dess ångor och kvarlevor. Få se hur andra levde, kände och tänkte. Kunna förstå.

Men det är fortfarande inte min historia att berätta.

(Jag ber lite om ursäkt för den dåliga kopplingen till föremålet. Jag valde tavlan för att jag ville ha just det håret. Oljemålningen tillverkades 1835 av Olof Johan Södermark som var Överste löjtnant. Avbildad är Maria Charlotta Herrström).

Tre favoriter från nittiotalet:


My so called life:
My so called life är en serie med bara en säsong. En fruktansvärt bra säsong. Den spelades in under mitt första levnadsår, det vill säga hösten 94 till våren 95.
Precis under samma tid använde Wilhelmina sina dr. Martens och jag kan sätta en femma på att hon kollade på My so called life. Hon var nämligen femton år vid denna tid och det är just så gammal huvudpersonen är i serien.
Wilhelmina var då bergis lite förälskad i Jordan Catalano för det är alla som någonsin sett serien.
My so called life kommer att få dig vilja gå i grova kängor kombinerat med magtröja och bylsig flanell, något jag hoppas Wilhelmina testade när hon ägde dojjorna.

Daria (tecknat):
Ännu en serie…
Och ännu mer grova kängor…
Daria är serien jag kollar på då jag borstar tänderna (för alla har väl en sån, eller?) och den är så jäkla rolig.
Daria och Jane, som är seriens huvudkaraktärer, träffas på en kurs i ökat självförtroende och märker att de är själsfränder.
Serien går till största delen ut på att Daria och Jane är cyniska till sin tillvaro. De driver med allt och alla, inklusive sig själva, iklädda enkla kläder och riktigt grova kängor.

Riot grrrl:
Musiken, mitt hjärta slår ett extra slag för de skrikande feministtjejerna i Riot grrrl rörelsen. Det är musik att vara arg till.
REBEL GIRL skrek de och jag önskar lite att Wilhelmina är en sådan, som slogs för sina rättigheter i skor med stålhätta.

Tjejpower-andan som jag anser fanns under perioden är helt enkelt en del av det jag älskar med årtiondet då jag var 0-6 år.

90-talet är något som har blivit så hypat den senaste tiden. Från att jag för några år sedan inte kunde tänka mig något fulare än buffalos, har jag nu köpt mig ett par sneakers med extra hög sula och älskar dem! Martens, flanellskjortor och allmänt grungiga kläder har blivit superpoppis. Men det är inte det jag har tänkt lägga fokus på, jag tänkte skriva någon paragraf om musiken.

När jag var liten brukade min pappa ofta spela musik i köket när han lagade mat, snickrade eller jobbade sent på kvällen. Det är från honom jag har fått några av de typiskt 90-taliga band som jag lyssnar på idag: till exempel Nirvana, mitt favorit band i 6:an: Counting Crows och senare: Alanis Morrisett. Några av mina första skivor är från just 90-talet.

Jag valde kassettbanden (tidigare ägda av kapten Sigurd Eriksson) eftersom jag tycker att de symboliserar 90-talet på något sätt. En del av min bardom, väldigt över, men ändå inte så långt borta att det blir antikt. Jag gillar det på något sätt.

Made in 1995.

Det är vad det skulle stå på min det-var-då-jag-gjordes lapp om jag hade någon fastsydd i mig. Då är det ganska självklart att jag inte har allt för många minnen ifrån 90-talet, men jag har en del.

Jag minns de färgglada tv-programmen, minns hur Aladdin, Pikachu, Buzz Lightyear, Timon och Pumbaa, Powerpuffpinglorna och många fler for runt inuti vår tjock-tv.

Jag minns de färgglada kläderna jag var klädd i, hör och häpna men det var en tid då klänningar var en del av min vardag, och de pråliga som mina dockor fick bära.

Om musik kan beskrivas som färgglad så var det precis det den var under 90-talet, med Spice Girls och Britney Spears, och den minns jag också.

Ni kanske ser ett mönster? Det första ord som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på 90-talet är nämligen färgglatt. Jag minns ett virrvarr av färger från olika sammanhang och det gör mig så glad, att min barndom var så färgglad.

Med sina blåa, gula, röda, gröna, vita och orangea rutor så kan även denna Rubiks kub definitivt beskrivas som färgglad. Färgen utgör grunden till hela pusslet och många, inklusive denna kubs förra ägare Mattias Arvidsson, fuskade genom att byta plats på just de färgglada klisterlapparna.