Tre favoriter från nittiotalet:


My so called life:
My so called life är en serie med bara en säsong. En fruktansvärt bra säsong. Den spelades in under mitt första levnadsår, det vill säga hösten 94 till våren 95.
Precis under samma tid använde Wilhelmina sina dr. Martens och jag kan sätta en femma på att hon kollade på My so called life. Hon var nämligen femton år vid denna tid och det är just så gammal huvudpersonen är i serien.
Wilhelmina var då bergis lite förälskad i Jordan Catalano för det är alla som någonsin sett serien.
My so called life kommer att få dig vilja gå i grova kängor kombinerat med magtröja och bylsig flanell, något jag hoppas Wilhelmina testade när hon ägde dojjorna.

Daria (tecknat):
Ännu en serie…
Och ännu mer grova kängor…
Daria är serien jag kollar på då jag borstar tänderna (för alla har väl en sån, eller?) och den är så jäkla rolig.
Daria och Jane, som är seriens huvudkaraktärer, träffas på en kurs i ökat självförtroende och märker att de är själsfränder.
Serien går till största delen ut på att Daria och Jane är cyniska till sin tillvaro. De driver med allt och alla, inklusive sig själva, iklädda enkla kläder och riktigt grova kängor.

Riot grrrl:
Musiken, mitt hjärta slår ett extra slag för de skrikande feministtjejerna i Riot grrrl rörelsen. Det är musik att vara arg till.
REBEL GIRL skrek de och jag önskar lite att Wilhelmina är en sådan, som slogs för sina rättigheter i skor med stålhätta.

Tjejpower-andan som jag anser fanns under perioden är helt enkelt en del av det jag älskar med årtiondet då jag var 0-6 år.