Det är mycket man hittar på museet som man gärna skulle plocka med sig om så var tillåtet. Klädesplagg, kappor från början av nittonhundratalet, vackra tavlor och framförallt möbler!

Jag tänker sällan på möbler, eller att det är det som våra rum är uppbyggda av.

Sängar, hyllor lådor och bänkar till förvaring.

Något att sitta på. 

Bord att ställa något på.

Om jag fick sno något skulle jag sno den här fåtöljen ur Trivaserien från NK:s verkstäder. Det var den första som såldes omonterad, en föregångare till IKEA, där folk fick sitta hemma själva och snickra.

Den är snygg, retro och förhoppningsvis riktigt skön. Den enda haken är att den är svårsmugglad.

Kanske borde sikta in mig på smycken istället..

 

 

En tidig vårdag smyger jag mig in på raspen. Det är mycket sent på kvällen och allt är becksvart. Mina steg ekar i de stora salarna när jag snabbt går längst raderna av prylar från så olika tideboken. 

 

Jag vet vart jag är på väg. Jag vet redan vad jag är ute efter. 

 

Försiktigt lirkar jag ute den från sin plats mellan 1800-tals cyklar med gigantiska framhjul. Det är lite pilligt, jag vill ju varken råka förstöra något föremål eller skapa onödigt mycket ljud, men tillslut har jag fått fram det jag är här för, den röda, skinande vespan. 

 

Vespan Popolino Primavera, designad av Corradino D'Ascanio i efterkrigstidens Italien och tillverkad 1968. Under åren som gått har vespan haft flertalet ägare. De har haft den istället för den där motorcykeln de egentligen ville, de har varit livrädda för långtradare när de med vespan kört på motorvägen och de har skjutsat barn och barnbarn på en sommarstuga på Helgö. Men nu är den alltså äntligen min!

 

Jag öppnar dörrarna ut från arkivet. Vespan brummar till och jag åker. Jag åker ut i vårnatten, bränner genom Nyköping med en underbar känsla av frihet i mitt bröst. Längst vägen plockar jag upp alla fina människor som jag älskar, de får också hänga med på min röda vespa. 

 

Tillsammans åker vi långt bort. Vi far genom Europa. Äter baugetter och pasta. Solar och vandrar genom små gränder. Sen fortsätter vi precis dit vi vill för inget kan stoppa oss, vi har vår röda vespa och vi är helt fria.

 

 

 

Triva-Bertoia-Diamond Chair. NK:s tidlösa kreation. Sådana vill jag ha! Och ta med mig de tillhörande taburetterna också.

 

Sedan skulle jag faktiskt behandla dessa otroligt dyrbara designerstolar på ett väldigt brutalt vis.
Jag skulle sprejmåla stålet i vitt.

Möjligtvis slakta klädseln också, låta metallen skina vitt ifred eller kanske klä om dem själv.

 

Jag drömmer om att placera dem i ett växthus där jag bestämmer allt. Där jag kan vara helt ensam eller bjuda in några själar och bjuda på nyplockade primörer från mina odlingar.

OCH SITTA I STOLARNA, såklart. Liksom leva min egen utopi där stolarna integreras med en växande dröm. Både metaforiskt och reellt.

Bland ranunkel och stockrosor och morötter, ljusslingor och stenläggning.

 

Harry Bertoia formgav stolarna för Knoll Associates i USA innan NK köpte upp produkten och lanserade den i Sverige.

Sedan tillverkades stolarna i NK:s verkstäder i Nyköping.

NK producerade sina produkter i Nyköping under många år och precis efter öppningsåret av fabriken 1904 var 261 personer anställda, varav 20 kvinnor.

 

Att få vara del av en kreativ process. Att få utforma, bygga, konstruera. Att få förverkliga någons idéer.

Det kan ha varit ganska fantastiskt, samtidigt begränsande att inte få modellera sina egna drömmar.

Ändock: jag tackar alla forna NK:arbetare för deras montering av dessa smickrande säten.

Och varnar alla på muséet för eventuell stöld...

Hihi.

 

 

Mörkret har fallit över den lilla staden Nyköping, jag tar först på mig mina svarta handskar, sedan klär jag på mig min svarta overall i spandex, ett par mjuka svarta skor och en clownmask - det är dags för inbrott, inbrott på Sörmlands museums föremålsmagasin! Min plan: tyst, snabbt och smidigt.

När jag väl är inne i magasinet måste jag leta efter det föremål som jag planerat att sno - 800 stycken nycklar i olika former och storlekar. De olika former och storlekar indikerar att det är nycklar till ca 800 stycken olika hus! Dessa nycklar blev inlämnade till polisen år 1986 och snart ska de tillhöra mig! Men jag ska inte bara sno dessa, magasinets nyckel står även på min lista. Magasinets nyckel är mycket viktig. När jag gjort inbrott i de 800 hus som dessa nycklar tillhör så ska jag lämna tillbaka nycklarna och förhoppningsvis anmäls inte denna plastlåda, med nycklar i, saknad. En mästertjuv är vad jag är, mohaha.

Nu är plastlådan med nycklar i och magasinets nyckel i min väska, planen lyckades! Men vänta, jag hör något! Någon kommer in, det är flera personer som pratar, de tänder lampan... Det är sju stycken ungdomar i vita rockar! Dessa kan jag ta ner lätt, nu ska jag bara smyga mig på dem.

- Du i svarta spandex overallen kan komma ut nu, vi har redan upptäckt dig, sa Frida.

De har upptäckt mig! Jag väljer att fly istället. Helt plötsligt får jag en spark i ryggen, det är Rebeccas super spark! När jag vänder mig upp från golvet är jag omringad.

- Ge upp! Säger de sju ungdomarna i kör medan deras rockar flyger bakom dem som mantlar.

Dessa ungdomar är inte vanliga ungdomar, de är super-youthhood-hjältar, bäst att ge upp...

 

Alltså, varje gång jag går ut genom de stora blåa dubbeldörrarna från föremålsmagasinet efter min jakt på föremål har jag hittat någonting jag skulle kunna ta med mig därifrån. Det gör detta tema himla svårt faktiskt, eftersom det finns hur mycket som helst att välja mellan.

Till slut fastnade jag för denna kaffekopp med fat som är en del av en servis. Hur söt som helst verkligen, och jag skulle mer än gärna packa med mig den i väskan nästa gång jag går därifrån. Dessa är tillverkade av Marie Luise Seltman Weiden. Servisen är en del av samlingen Eskilstunahemmet som Roger Alderstrand gav till museet, och skulle passa himla fint i ett av mina köksskåp i framtiden som skulle passa ännu bättre på bordet när det är besök på ingång.

 

 

 

När jag blir stor vill jag bli ... en tjuv!

 

Eller med nutidens såväl komplicerade som specifika arbetstitlar så skulle tjuven nog inte tas seriöst. Kanske stöldspecialist, översterånare eller mästertjuv passar bättre. Eller jag borde kanske skippa allt det där och bara lägga till ett ”civil” framför istället, det verkar vara flashigt och respektgivande – liksom civilekonom, civilingenjör och, ja, numera även civiltjuven då. Perfekt, där har vi mitt framtida drömyrke!

 

Nej, nu är det ju inte så att jag vill bli någon slags tjuv – oavsett benämning – när jag blir stor (när det nu är, jag är 18 men känner mig allt ifrån stor, vuxen eller mogen). Men om jag vore tjuv för en dag, om jag skulle lite finurligt – och oerhört skickligt såklart – försvinna under radarn och sno ett föremål från föremålsarkivet då skulle det vara denna plåtkamera från början av 1900-talet.

 

Nu börjar det lysa en stor neonskylt med bokstäverna MOTIVERING.

 

Kameror är coola. Gamla saker är coola. En gammal kamera är supermegacool!

 

Hela grejen med att kunna fånga och föreviga ett ögonblick med en plåtburk är, enligt mig, ganska otroligt. Att man kunde göra det för över hundra år sedan är något som också är ganska otroligt. Fasen vad duktig människan både är och var, inser jag då.

 

Men det är inte bara uppfinningen kameran som är motivet till mitt val, det är inte bara uppfinningen kameran som är cool. Jag har en helt ytlig anledning bakom mitt val också. För har ni tittat ordentlig på bilden, tittat ordentligt på kameran? För denna läderklädda plåtkamera inte bara är utan ser även cool ut och den skulle gärna kunna få en hedersplats på någon hylla i mitt framtida hem.

 

 

 

Hej, jag är Domstolsfåtöljen och jag står just nu på Magasinet Raspen och känner mig ovärderlig.
Ibland tänder någon lamporna i lokalen bara för att ta en liten grupp människor fram till mig och så står de där och predikar om mig (mej, mej mej)… och mina polare i NK-samlingarna till tungan går av.
Inte för att skryta, men jag är lite av en kändis.
Jag har inte vart på några röda mattor eller så (än), men rättssalen, där har jag vart minnsann, och det är ju minst lika häftigt!

Allt började 1950-ish när min farsa, Bengt Ruda, skapade mig och största precision. En TRIVA-fåtölj med svartmålade ben och armstöd samt en stoppad sits i grönt.
Jag, en stolthet för svensk möbeldesign om jag får säga det själv.

Allt gick strålande tills vi märkte något fatalt. Våra konkurrenter Husqvarna och designerna bröderna Sjökvist hade gjort en oförskämd klon av mig!!!
Plagiat kallas det!
Vi anmälde det direkt.
Fallet om mig blev de första att pröva konstnärslagen i rättssalen och det gör mig stolt

När en ung kvinna kom och tände lamporna i lokalen och gick fram till mig, klämde, kände samt viskade att hon ville ta med mig hem suckade jag tungt:
Ständigt denna känsla av att vara eftertraktad… efter 60 år (!) fortfarande inte en lugn stund. Alltid är det någon som vill plagiera eller ta med hem.
Jag lät henne dock ta en bild, på lämpligt avstånd (såklart).