När jag skriver detta befinner jag mig i en mindre stuga i det svenska landskapet Blekinge. Jag har rest hit i en längre bilfärd där vi lyssnade på en klassisk deckare med finaste Miss. Marple. Här i min bästa väns sommarstuga är allt minnen, både gamla och nya och det känns i luften. Det är tryggt, med trygg musik och trygga möbler.
 
När jag såg detta lite slitna isskåp kom jag att tänka på en låt som vi i familjen har på en skiva som brukar spelas i bilen på sommarsemestern. Den handlar om mammas solbrända kinder och solvarma bär med kylskåpskall fil. Fil är inte en oslagbar frukost, jag vet detta. Jag vet att filmjölken lätt blir utkonkurerad på frukostbuffén… och i många andra sammanhang. Men för mig är filmjölk någonting mer. Filmjölk är träningsläger i Dalarna, sommarmornar i Södermanland och så nu, filmjölk vid ett bord i en stuga bland bokar i Blekinge.

Smaken av filmjölk väcker minnen av barndom för mig, precis som det för min bästa vän väcker minnen till barndomen att bara vistas i detta hus. Denna stuga har vart hemmet till hennes mormor och tre generationer före det. 

Idag åt jag filmjölk i denna stuga och vi knöt därmed ihop mina fina filmjölksminnen till min bästa väns stugminnen.

Jag hoppas att den tidigare ägaren till skåpet på bild upplevde många nedkylda läckerheter att knyta matminnen till med hjälp av dess kylande egenskaper.

Jag har gått och blivit så himla kräsen när det gäller mat. Kan numera inte förstå mig på folk som ”älskar mat” och ”alltid är hungriga” och ”kan äta hur mycket som helst”. Mackor med smör, skinka, ost, paprika och tomat eller stora frukostar med tre mackor, fil och flingor samt ett stort glas juice. USCH. ”Vad är det för fel på er??” känner jag mest, men egentligen är det väl mig det är fel på. Jag var inte sådan förut och önskar verkligen jag tyckte om normal mat och inte var så himla kräsen.

Däremot finns det ju maträtter jag gillar, och en stor favorit är tacos, vilket jag antar att jag inte är ensam om. Det roliga med tacos är att verkligen alla äter på olika sätt. Jag lägger köttfärs + grönsaker på mjukt bröd och när de ligger i magen brukar jag blanda ihop köttfärs, grönsaker och tacochips. Sådana chips brukar vi lägga i en korg liknande denna. Denna är gjord i vidjor och antar att vår hemma är gjord i samma material. Tycker dessa korgar ser så mysiga ut och vill ha en massa sådana i min lägenhet i olika former!

Det är några dagar innan jul 2009. Jag och min pappa har kollat upp recept och inhandlat ingredienser. Lammfärs, köttfärs, chili, tryffelolja, fjälster och lite annat. Det är korv som ska skapas i det Westlundska köket. Från en granne har vi lånat en korvstoppningsdel till hushållsassistenten och nu ska det stoppas och stånkas så att det bara skriker julstämning om det!

Resultatet av mitt och mina syskons arbete blev väl sådär. Det var mycket roligare att göra och att säga att man hade gjort den själv än vad det kanske var gott. Men jag kommer ihåg just den där decemberkvällen så väl. Den otroliga mysigheten som låg i huset. Känslan av att verkligen skapa riktig mat med mina egna händer.

För det är ju det som är det härliga och fantastiska med matlagning. Du startar med några i sig ganska osmakliga ingredienser. Hackar, maler, sjuder och steker tills en fantastisk maträtt har uppstått. Det är det fina i matlagning och det är det som är så fantastiskt med mat.

Den här köttkvarnen tillhör en Pamas food mixer och har användsa till att sylta, göra korv och spettekakor av Jenny Naur på 50-talet.

Vad vore bullen utan mjölken?

Vad vore kebabtallriken utan läsken?

Och viktigast av allt; vad vore eftermiddagsfikat utan en varm kopp med kaffe? 

Mat i all sin gudomliga ära men vad vore måltiden utan en törstsläckande dryck att skölja ner födan med. Tänk dig att äta tallrik efter tallrik fylld med mat och inte ha något att dricka till. Det vore en mindre form av tortyr, enligt mig som matfantast, oberoende av hur utsökt eller vidervärdigt maten i fråga smakar.

Kaffepannan på bilden är en leksakspanna gjord av koppar och tillverkades år 1920. Den har säkert kokat många omgångar med ”kaffe” till måltider som serverades kanske till både mamma, pappa och kaffekokerskan själv. Vi har väl alla någon gång serverat egen lagad mat och dryck i femårsåldern som vi varit oerhört stolta över. Kan nämna att jag och mina kusiner gjorde de godaste sten-pizzorna och vårt färglösa kaffe som kokades i en liknande panna var en riktig succé hos våra föräldrar.

Jag vill även passa på att återigen lyfta fram dryckens värde. Vi ska nämligen komma ihåg att människan kan klara sig i veckor utan något att äta men endast ett fåtal dygn utan något att dricka. Så glöm inte bort att uppskatta såväl drycken som maten!

Bränsle.

Livsglädjen.

Lusten.

Källan till välmående.

Källan till njutning.

Mat är bäst.

Vi har sån oerhörd tur att växa upp i ett matrikt land. Och då menar jag inte att vi har fantastiska ur-maträtter just här, men vi är ett land där vi har råd att äta vad vi vill.

Vi har råd och möjligheten att variera oss, att prova allt.

Och det finns så mycket som är så underbart gott;

- Kryddiga kycklinggrytor

- Högar med lax, grönsaker, potatis

- En varmkorv i kylan

- En grillad köttbit en sommarkväll

- Chokladglass med macadamianötter och kakdeg

- Baconinlindad halloumi

Mums säger jag.

Dock. Utöver allt gott så finns det någonting som är ännu mer livsnödvändigt än en bit lax eller en saftig tomat.

Någonting som man kan törsta efter en varm sommardag, en grå höstdag, kylig vintermorgon. Ja, hela tiden.

Vatten.

Vatten från kranen. Vatten från en plastdunk i barcelona. Vatten med citron. Vatten med bubblor. Eller varför inte detta;

En flaska av Nyköpings vichyvatten, rakt från Apoteket Phoenix mineralvattenfabrik.

Tänk att få släcka törsten med några droppar ur denna formblåsta gröna glasflaska.

Vilken gåva.

Lite vanligt bubbelvatten.

Mat, så underbart det är. När jag äter mat som jag älskar så önskar jag att magsäcken kunde vara töjbar till oändligheten. Fast när jag äter mat jag avskyr så önskar jag att magsäcken var mindre än en ärta. Mat som jag avskyr är exempelvis pasta och mat som jag älskar är bl.a kött, helst nötkött! Fast fläskfilé är inte heller så dåligt. Eftersom jag älskar kött så mycket som jag gör undrar jag väldigt ofta om jag skulle klara mig utan det. Hur klarar sig vegetarianer egentligen? Att inte äta kött för mig är som om en fågel skulle välja bort att flyga. Det är självklart för mig att käka kött. Grönsaker och frukt är visserligen gott men inget slår en varm, grillad köttbit.

Den här glasgrisen är inte vad man tror att den är. Eller snarare; den var inte vad jag trodde att den var. Det är en brännvinsflaska, inte en prydnad som jag trodde. Grisen tillhörde Carl Odelberg innan flaskan kom till Museet 1940 och han bodde på Berg-Tuna gård där grisen troligtvis användes. Ett smart sätt att gömma lite brännvin om man vill låta grisen stå framme men inte bjuda sina gäster på dricka eller ett högklassigt sätt att bjuda gästerna på dricka. Lite ovanligt skulle det dock vara idag att bjuda någon på brännvin i en grisflaska istället för i en vanlig flaska. Det är något jag känner att jag saknar, ovanliga flaskor som livar upp vardagen!

Jag var alltid rädd för elvispen.
Den lät högt och om man tappade greppet om den så kunde den vispa mig till fördärvet.
Det gick så fort också.
På tre minuter var äggen och sockret skum.
Jag tog hellre fram träsleven.
Hade träningsvärk tre dagar efteråt på grund av den eviga vispningen.
Farmor var så tålmodig och valde medvetet bort apparaturen.
Hennes sockerkaka blev alltid så speciell.
Jag å andra sidan lät bara fobin för elvispen styra, trotsade mitt obefintliga tålamod.

Det är först nu som jag använder elvispen.
Först nu som jag genuint intresserar mig för mat.
När jag står i köket och varsamt skalar potatisar, mosar kikärtor eller hackar tomater.
Kan andas doften av hemlagat och sedan smaka mitt eget hantverk och delge det med andra.
Då mår jag bra.
Mat är socialt och lycka.
Elvispen och jag växte ihop.
Precis som att min fobi för elektriska handtorkar också försvann (väldig parentes).

Nåväl.
Jag tror kanske att Roger var en riktig prylälskare som under 70-talet, sina ungdomsår vispade frenetiskt och utan bekymmer.
Kanske var han den första att borsta tänderna med en elektrisk tandborste.
Med sin lärarbakgrund fascinerades han säkerligen över den tekniska utvecklingen.
Gick sedan hem och bakade älskvärda kakor med sin hippa elvisp.
Eller?

Elvispen är från 60-talet.
Elvispen är inte farlig.