Det börjar närma sig sommarlov, det är bara några få veckor kvar tänker man som elev, men dessa veckor är inte så lätta som man tror.

Sola, bada, träna, vara med kompisar, det är det jag kan tänka på, men det är mycket som ska göras innan det är dags för lov. Alla lärarna väljer att lägga i princip alla inlämningar och prov just de här veckorna, vilket är väldigt dumt då man är som mest skoltrött och bara suktar efter det efterlängtade lovet. Det blir helt enkelt kaos sista veckorna. Kaos som i den här lådan med påskprydnader från samlingen "Eskilstunahemmet".

Har ni någonsin satt er ner och funderat över hur en elvisp beter sig? När jag säger ”beter sig” menar jag inte hur den fungerar eller vad som är bra att vispa med den utan jag talar helt enkelt om hur den beter sig. Om man iakttar maskinen kommer man ganska snabbt fram till att den beter sig allt ifrån lugnt och sansat. Nej det är mer som någon slags hysterisk och halvdöv människa med skakningar i kroppen som har överdoserat Coca cola. Ser ni den människan framför er nu? Förhoppningsvis gör ni det. Om inte, så gå tillbaka till elvispen igen och försök bara att placera vispens rörelser och ljud på en människa. Ganska hemsk bild eller hur? Men det är ännu värre att faktiskt vara en sådan människa. Åtminstone när elvispseffekten kommer smygande sådär en gång om året. Man hinner aldrig göra sig immun.

Jag förvandlas en elvisp varje vårtermin. Vartenda år händer det, ungefär tre veckor innan sommarlovet.

När solen börjar värma upp alla nästippar och forsythian doftar som mest då slår den till. Galenskapen. Elvispsjukan. Koncentrationsomöjligheten. Alla-sjuka-idéer-mässan. Kalla det vad ni vill med det är helt supergalet. Jag tappar så gott som alla vettiga rutiner och skiter i det mesta som jag borde för att istället ränna ut i skogen själv en hel dag och grilla smördegplattor. Till exempel.

När jag såg PHILIPS-elvispen från 1960 ligga på hyllan blev jag liksom varm inombords (eftersom vi slutar skolan om ungefär tre veckor och jag är inne i perioden av galenskap just nu så identifierade jag mig med den hemska tingesten) och kom på den sjuka idén att skriva om elvispseffekten.

Hela den här affären är beklagligt ineffektiv men på något vis tror jag ändå att jag mår bra av att släppa allt förstånd i några veckor. Det skulle däremot vara bättre om det inte var skolveckor, konsekvenserna är inte direkt ett uppsving i betygen…

Jag såg de här engelskaböckerna som ingår i Hermods språkkurs för årskurs ett på gymnasiet som skrevs och publiceras 1968. Ett stort leende spred sig.

För ett litet tag sen så tog min engelska-sju-kurs slut och jag var faktiskt fylld med ganska mycket vemod. Jag har haft samma engelskalärare de tre senaste åren på gymnasiet och hon är riktigt duktig. Min vän och jag kände samma sak och bestämde oss för att köpa choklad och blommor till denna lärare som vi hängt med i tre år. Det var en fin stund vi fick.

Engelskan och engelskaläraren är inte det/den enda jag känner samma sak för. Jag tar studenten om två veckor och alla kurser börjar ta slut. De har blivit dags att säga hejdå till skolan och lärare. Om det är något jag avundas de andra i gruppen (förutom Vendela) är att de fortfarande har skolan att “se fram emot”. De kanske inte känner att det är något att se fram emot men när man är på väg att ta studenten och inte vet vad som ska hända, när man inte är säker på att man faktiskt kommer in på det man har sökt, så blir det en väldigt konstig känsla. Det har blivit rutin att gå till skolan, en rutin som kanske försvinner nu.

Trots att jag har sökt till diverse högskolor och universitet så känner det ändå ganska att veta att om jag i juli/augusti känner att jag ändå inte vill plugga just nu så kan jag bestämma mig för att jobba istället. Jag tycker det är väldigt tråkigt att kanske inte ha kvar rutinen man haft i 13 år, och det är tråkigt att säga hejdå till vissa lärare man lärt sig mycket av och haft väldigt roligt med, men det ska också bli skönt att faktiskt få bestämma över sin egna vardag och sitt egna liv lite mer.

Så mycket kan man tänka på när man hittar några engelskaböcker på en hylla tydligen.

Varför valde jag den här gubben när jag skulle skriva om de sista veckorna (innan sommarlovet) i skolan? Jag minns ärligt talat inte. Jag kanske hade en jättebra och uttänkt anledning men nu är det bara blankt. Det kan ha hänt att jag bara valde den för att den såg kul ut. Vi lär aldrig få veta. Men vem bryr sig?

Oh, där har vi en koppling! Inte den jag hade tänkt mig från början (tror jag) men icke desto mindre en koppling. ”Vem bryr sig?” Så kan det ju faktiskt kännas under de sista, sega veckorna innan sommarlovet börjar. Betyg? Vad är det, liksom? Man har slitit hela året för att få den där bokstaven på ett papper men när de avgörande ögonblicken faktiskt kommer så är man för slutkörd för att bry sig. Okej, jag ska väl inte tala för alla här. Egentligen inte ens för mig själv faktiskt, för jag är inte riktigt sådan. Slutkörd kanske, men än så länge har jag i alla fall inte blivit smittad av ”vembryrsigsyndromet”. Men jag vet att många andra har blivit det. Vissa har i princip redan låtit sommarlovet börja.

För att gå tillbaka till dagens föremål (som egentligen inte alls har med temat att göra, men vem bryr sig?) så är det en docka med en kropp av 14st löstagbara ringar som man kan sätta på i vilken ordning man vill. Ringarna är visserligen olika stora så det kanske skulle se lite konstigt ut ifall man gjorde det, men det går i alla fall att göra om man skulle vilja. Sen har den ett ansikte (som dockar brukar ha) samt en vidbrättad hatt. Den är sammanlagt 235mm hög (men är det verkligen någon som… wait for it… bryr sig?) och skänktes till museet av ingen mindre än Roger Alderstrand himself. Han från Eskilstunahemmet som har ägt ca 70% av alla dse föremål jag har skrivit om hittills. Okej, det kanske var en liten överdrift. Men vem bryr sig?

P.S. Glöm inte bort att det är bra och viktigt att bry sig! Om ganska väldigt många saker faktiskt! Fast betyg och hur höga dockor är kan man välja om man ska bry sig om eller inte.