När jag gick i högstadiet hade de flesta lärarna en väldig press på eleverna, lärarna och rektorns mål var att eleverna skulle komma in på en gymnasieutbildning.
Men inte vilken gymnasieutbildning som helst.
Natur var det enda vettiga som vi kunde välja, för då har man val för framtiden.
Jag blev då, och är fortfarande fruktansvärt irriterad över detta.
Varför är det bara en linje som duger, varför kan inte alla linjer anses lika viktigt.
Jag menar, vad skulle meningen vara i att ha 100 000 läkare till om vi inte har några sjuksköterskor?
Jag tycker att det var respektlöst att tala så till oss elever.

I allmänhet tycker jag att samhället har en dålig inställning till de som inte är elit i detta samhälle:
De som inte har det bästa yrket.
De som inte är snyggast.
De som inte är rikast.
De som inte lagar spännande utländsk mat.
De som inte köper de roligaste möblerna.
De som kallas beige helt enkelt.

Beige anses som en tråkig färg, men allting behöver heller inte vara så fruktansvärt roligt hela tiden. Jag tror också att om du lägger tid på den beiga gruppen kommer nyanser att framträda.
Kolla tillexempel på salongsstolarna ovan. Det första du ser är en stol, och sedan lägger du märke till stommen av bets målad i svartaste svart. Du lägger märke till den stoppade ryggen med sjutton nedsänkta pluskor, du lägger märke till det beiga tygets mönster av små spiralfjädrar och de profilsvarvade ryggståndarna.
Tillsist lägger du märke till de djupa sammetssvara ögonen och läpparnas krökning.

Beige. Färgen som har gett upphov till det mycket bra uttrycket ”Lite beige”.

Något trist, halvtråkigt och färglöst.

Något rutinaktigt och inte jättesexigt.

 

Lite som en datumstämpel från försäkringskassan.

Stämpeln började användas på försäkringskassan i Nyköping under 60-talet.

Jag kan tänka mig att försäkringskassans lokaler var lite beiga.

Att de som jobbade där kändes lite beiga.

Att fikarummet nog var lite beige och att det där ganska ofta bjöds på kaffe och lite beiga mandelkubb.

Hela stämningen var lite beige helt enkelt.

Färgen beige brukar man ofta använda som en metafor för något som är tråkigt. Att vänta är något som jag finner otroligt tråkigt och som jag försöker att undvika, även om det är så gott som omöjligt.

Väntetider är tråkiga, väntetider är beigea.

Hos så väl doktorer som hos tandläkare och kiropraktorer finns det speciella rum för just väntan, de fruktade väntrummen. På apoteket och banken är det minsann nummerlappar och stående, om man inte har turen att det är lite folk och det finns en ledig stol, väntan som gäller. I skolan får man även genomgå en ibland nagelbitande (bildligt talat, mina naglar förblir oätna) väntan på att prov och inlämningar ska rättas och betygsättas.

Det finns även korta väntetider som kan vara å så irriterande, som exempelvis väntan på att datorn ska starta eller helt enkelt att plåtburken ska svara på kommandon som den tvärvägrar att lyssna på. Min dator sjunger på sin sista vers och väntetiderna kan ibland vara långa och otålig 90-tals unge som jag är finner jag det både tråkigt och irriterande. Jag kan dock tänka mig att denna dator – lite coolt av modellen VIKTOR PX-22 – är ännu långsammare med ännu längre väntetider. Datorn var Sörmlands museums första och köptes in år 1987. ”Viktor” användes sedan av personalen i en väldans många år innan den (eller passar det bättre att säga han?) fick inta sin plats på en hylla i föremålsarkivet.

Detta är en klänning hopsatt av brodyr och tyllspetsar. Klänningen användes under 1910-talet och det var Fris Vessla som gav den till museet. Personligen tycker jag denna klänning är hur söt som helst, och den påminner mig om alla ed spetsklänningar som finns i våra klädbutiker idag.

Jag har aldrig riktigt varit någon klänning-tjej, jag tycker att de formar sig dåligt på mig och får mig snarare att se tre gånger så stor ut är söt och somrig. Dock börjar jag tycka om dem mer och mer, och särskilt dessa spetsklänningar. Jag funderar på att investera en själv till sommaren, och försöka vänja mig av vid att de inte passar till 100%, och istället vänja mig vid hur bekväma och fina de faktiskt är.

Beige.
En färg, en känsla.
Svår att sätta fingret på.
 
Jag har aldrig tyckt om beige. Jag pratar inte om beige, jag tänker inte på beige.
Det är en fantasilös färg som saknar liv.
Något av det värsta jag vet inom beige är en beige soffa eller ett par beiga, funktionella halvlånga byxor.
 
Förutom färgen så kan man känna sig beige.
När man nästan är grå.
Sådär lite lagom uttråkad, livlös, utan att något egentligen är fel.
Jag vill inte känna den känslan.
 
Det finns så lite kärlek och så få ord att skriva om denna färg,
vilket har gjort det här inlägget svårt att knåpa ihop.
 
Som denna rubiks kub som Jennie Arvidsson bara lyckades lösa två ynka sidor på,
får det här inlägget ingen vettig utgång.
Det är ju tur att rubiks kub är färgglad, och det är rätt fantastiskt att det blev årets leksak 1982, trots att den är svår att få kläm på.
 
Så jag gör som Jennies bror Mattias gjorde med kuben.
Jag fuskar. Jag pillar ihop lite ord precis som Mattias pillade isär kuben och byggde ihop den rätt,
för att få ett helt inlägg.
 
Inte mycket kärlek och möda i det,
men vad ska man säga?
 
Det är ju beige vi pratar om. 
 

Det finns två betydelser av ordet 'Beige', antingen är det en färg eller något som vi finner tråkigt. Det finns ett väldigt bra engelskt ord för 'Beige' då det har den andra betydelsen: dull - som har en hel del betydelser på det svenska språket där tråkig är en utav de många.

Min syster är en rolig person ibland, hon sade en gång att varje gång hon har tråkigt så krymper hon i längd. Detta är hennes anledning till varför hon är så kort, men självklart är det inte seriöst när hon yttrar dessa ord. Dock om hennes ord var sanna skulle jag vara en väldigt liten person. Fast om man växte så fort något var intressant skulle jag vara över två meter lång. Det jag ska berätta om idag är inte något som är beige, fastän föremålet är träfärgat och i min åsikt lite beige-färgat utan den andra betydelsen för ordet 'Beige'.

Skolan är något många finner är en tråkig och beige plats, där man endast måste trycka in en massa kunskap i hjärnan och ibland anstränga hjärnan väldigt mycket. Men det är också en plats där lek och vänskap bildas. Alla de vänner jag har idag har jag mött i skolan om man bortser från släktingar. I hela min skolgång, fram tills nu, har de skolorna jag gått på varit väldigt beigea i färgen vilket har gjort dem till en tråkig plats fast där mycket spännande händelser inträffar!

En sådan gammaldags skolbänk som på bilden hade min skola i ett klassrum när jag gick på lågstadiet under första året (lekis), det minne jag har från skolbänkarna var att det fanns en bänk till varje elev och varje bänk var personlig. I bänkarna fanns sudd, pennor, fodral osv. som skolan inte hade försett eleverna med utan föremål som gjorde bänkarna mer personliga. Man skulle kunna säga att bänkarna och skolan var ganska lika, båda två verkar beigea på utsidan men på insidan händer något spännande och färgglatt. Om just bänken på bilden står det inte mer än att det är en dubbel skolbänk från västra skolan, uppenbarligen var dessa skolbänkar populära förr i tiden.

Jag antar att anledningen till att de inte är så populära längre är för att det är sällan som elever har ett och samma klassrum och man inte kan bära med sig sin skolbänk - skolbänkarna blev utbytta mot skåp och vanliga bord. Man skulle kunna säga att skollivet har blivit mer beige och mindre personligt även fast starkare färger används.

Men jag måste kanske görat, pierca mig i örat och tatuera drakar på min stjääärt.
Odla en rabatt, utav mitt skägg så att, det syns att jag är en som hänger meeeed.
Beiga boys kan också ha brain.
Beiga boys kan också ha brain...

Jag citerar Galenskaparnas framförande i serien Gladpack, "Beiga Boys".
Genialiskt samhällskritiskt och säkert då, ytterst radikalt.

På något vis har beige blivit ett ord att kritisera något med.
Att kalla något för slätstruket, alldagligt och trist, det kan man göra med ordet beige.
Jag brukar dock aldrig detta ord för det syftet.
Samtidigt som jag kallar min beiga kofta för sandfärgad istället.

Jag tycker dock inte att kappan jag valt att visa upp på temat beige är alldaglig.
Nej inte alls.
Den tillhör samlingen från Cecilia Af Klercker.
En mycket högt uppsatt dam.
Kappan är rik på broderier och ser mer lyx än beige ut.
Alltså: Att gå med denna kappa på gatan idag skulle nog inte framstå som beiget.
Utan snarare smakfullt och graciöst.
Eller punkigt med ett par köttiga skor till.
Beiget i praktiken behöver alltså inte vara ekvivalent med beiget i teorin.