Att resa är något som jag gillar, men trots det, något jag inte gör så ofta. När jag väl kommer iväg så är det inte för att åka på solsemester i en vecka och spendera all min tid på en sandstrand. Nej, jag föredrar att åka till ett ställe där det finns något att se, något att uppleva och ett ställe som intresserar mig. Jag har ju som sagt inte varit på så många olika ställen, min första flygresa var till Rom för 5 år sen och där finns det verkligen mycket att se. Jag har också varit i Åbo, i Finland, två gånger, varav en av dem var för att gå på ett bröllop. Den mest minnesvärda resan jag har gjort var till Polen som jag åkte till nu i oktober med skolklassen. Där fanns det verkligen mycket att uppleva och ta till sig.

Mitt favoritresmål är än så länge London. Där jag nu har varit två gånger, men betydligt fler besök ska det bli. Det är också här veckans föremål har sin plats, då jag har valt att fota en enkel, rund, metall bricka med den brittiska flaggan som motiv. Brickans givare var Roger Alderstrand och föremålet tillhör den stora samlingen Eskilstunahemmet.

Jag har aldrig varit någon riktig storstadstjej, men det är någonting speciellt med London som gör staden mysig och hemtrevlig. I alla fall vissa delar av staden. Jag gillar verkligen nästan allting brittiskt och jag ville åka till London långt före första gången jag faktiskt gjorde det för ett par år sedan. Enligt mig har London det mesta. Det finns stora parker, torg, museer och teatrar. Det finns sevärdheter och fina, typiskt brittiska hus som jag alltid velat bo i. Det finns områden med stora gator, hus och affärer. Alltid nära till hands finns också mindre gator som går huller om buller fulla med restauranger, småbutiker och musik- och second hand-butiker. Det finns också tillgång till i princip vad som helst, vare sig det är kläder, skivor eller Harry Potter saker.

Jag sitter på ett tåg som fort färdas genom sommarsverige.

Jag står i aktern på en färja och blickar ut över solen som går ner i horisonten.

Jag lyfter med ett plan och ser landskapen under mig bli mindre och mindre allt efter som jag far högre och högre upp i luften.

Jag ser ut på stjärnorna genom en bilruta och filosoferar medan musiken i mina hörlurar spelas.

Att resa bort har alltid givit mig en speciell känsla av lugn och frihet. Det är inte så att jag flyr från något, men känslan av att vara i rörelse har alltid tilltalat mig. Jag älskar att vara på väg någonstans. Att inte riktigt veta vad som kommer att hända, vem man kommer att träffa eller vart man kommer att hamna.

Detta broderade mästerverk kan nog vara en av de finaste väskorna jag har sett. Den tillverkades under mitten av 1800-talet och har säkert följt med ägaren L.L på många spännande äventyr. Jag ser framför mig hur L.L sitter i en droska på väg mot en ny stad och nya möjligheter. Vägen är gropig och väskan dunsar i knät på L.L. En blandning av nervositet och spänd förväntan ligger i luften.

Resor till fjärran länder och andra kulturer är något som vi människor länge har drömt om. Även fast vi trivs fantastiskt bra där vi bor och hos vännerna vi älskar så finns nog en vilja att uppleva något nytt hos oss alla. De flesta av oss har säkert någon gång längtat bort till den där paradisstranden, till en myllrande storstad eller en kryddmarknad i en avlägsen bergsby. Vi har nog alla en vilja att utforska och vidga våra vyer. Åtminstone känner jag det så.

Hemma bäst men borta underbart?

Jag har en kärlek till USA. Denna kärlek blev inte mindre efter att jag besökte The Big Apple. Tvärtom, jag gillar allt med USA och vill inget hellre än att bo där. Jag följer bloggar från USA, både folk som flyttat dit på heltid och folk som jobbar där som au pair. Jag själv vill, och ska, åka som au pair när jag har tagit studenten. Jag ska besöka alla stora städer och köpa Starbucks kaffekoppar från de delstater jag är i.

För att resa behöver man, ganska självklart, väskor att packa i. Jag skulle inte ha något emot att använda dessa väskor,gillar jag dem på något vis . Väskorna tillverkades 1940 och ägdes båda två utav Roger Alderstrand, som använde dessa som restillbehör.

Om jag skulle komma till USA med dessa väskor skulle jag känna mig redo - redo för att möta allt som har med USA att göra. Jag vill ha picknick i Central Park, se ut över Manhattan från Empire State Building och hänga på Times Square. 

Jag är ett typiskt exempel på någon som aldrig varit utanför Sverige. Eller jo, det har jag, men knappt. Var en vecka i Danmark med min familj när jag var runt 12 tror jag, då hela familjen låg i lunginflammation så det var inte särskilt mycket till semester. Sedan har jag åkt kryssning till Åland också. Enligt mig räknas knappt det. Mina föräldrar är inte direkt resmänniskor, pappa tål inte riktigt värme och blir rätt risig vid stark sol, och mamma är livrädd för allt som rör sig. Hon varken gillar att åka båt eller flyga. Jag brås lite på båda två när det gäller detta, har svårt att vara i solen länge och har ingen direkt bra koppling till fordon faktiskt.

När jag tänker efter på hur jag helst skulle vilja ta mig fram, till tex USA, Australien, London eller Paris – så skulle varken flyg, bil, båt, cykel eller annat fordon passa mig särskilt bra. Jag är livrädd för höjder, blir väldigt lätt åksjuk vid långa färder, känner mig obekväm ute på djupt vatten och har en förmåga att cykla in i annat än att hålla ögonen på vägen.

För att representera dagens tema, och mina rädslor som jag lyckades vända det till, så har jag valt att använda mig av denna vitmålade EXPRESS leksaksbåt i trä som Torsten Segelberg tillverkat. Trots att jag inte alls gillar vatten och alltid lyckas drunkna i mina mardrömmar, så tycker jag båtar är väldigt mysiga.

När vi kommer upp i sjätte årskurs får alla elever i hela Sverige börja läsa ett valfritt språk. Tanken med dessa är att vi ska få uppleva lite mer av världen och någon gång få användning för det i framtida resor.

Jag tycker att resor kan vara ett rätt komplext ämne. Känsligt för vissa människor.  Vissa trivs med att stanna kvar på samma plats i samma land och inte röra på sig alltför mycket, och finner en trygghet i att allting är som det är. Kanske rent utav blir skrämda av resor. Medan andra människor vill upptäcka precis alla kontinenter och resa till alla djungler och småbyar och fantastiska storstäder som går att hitta i våra fem världsdelar. Och människor som vill upptäcka hela världen och bryta sig fri lite grann från sitt hemlands normer, kan lätt se ner på människor som gärna stannar kvar och inte rör på sig. Det gäller att inte göra det, för det man trivs med, bör man också göra. Och alla bör ju unna varandra sin egen trivsel.

Att uppleva andra kulturer är ju rätt fantastiskt ändå. Man får ju inte glömma att världen har oändligt många olika folkslag och det är rätt vettigt att stöta på lite annat än svenskar och försvenskade under sin livstid. Jag är själv en ganska feg Svensson än så länge, men jag har ändå resor jag känner att jag bara måste få göra i mitt liv. Och att det i det läget gäller att ta tag i mig själv och inte bli sittande på min bekväma rumpa. Och jag tycker att fler bör göra så. Vill ni resa, RES! Vill ni stanna, STANNA. Men ha ingenting ogjort som ni ångrar. Och här tänkte jag återvända till inledningen. De skolspråken som läses under många år, få lite användning för dem! Trots att det känns tråkigt som tusan ibland. Jag har snart läst spanska i snart sex år, och jag vägrar ha gjort det helt i onödan.

(Bildens koppling är svårförstådd. Jag letade efter ett par exotiska trummor först, och när jag inte fann några så tänkte jag att några afrika-inspirerade korgar vore något. Och det slutade med denna korg av flätad granrot, som var det mest exotiska jag hade fantasi till.)

Jag har varit utomlands ganska många gånger i mitt lilla liv, men den resan som påverkade mig mest var nog den gången jag, min syster och min pappa åkte till Egypten. När jag åker utomlands brukar jag inte göra så mycket mer än att bara sola, bada, äta, sova och samma ramsa om igen. Men när jag åkte till Egypten gjorde jag lite fler saker än att bara ligga på hotellet och sola. Jag snorklade i röda havet vilket inte var så värst trevligt eftersom vattnet var så salt att det brände på kroppen.

En annan sak som vi gjorde, som jag tycker var en riktigt cool upplevelse, var att vi åkte fyrhjuling genom öknen till en liten by som låg ganska långt bort från "civilisationen". I den här lilla byn skulle vi få rida på kameler och "uppleva" deras liv i en halv dag. När jag och min syster hade satt oss på en kamel skulle den ställa sig upp, det kändes som om kamelen stod i 90° och som om man kunde ramla av när som helst! Men när kamelen stod upp helt och hållet så var känslan obeskrivlig.

Denna dromedar (en tvåpucklig kamel) symboliserar min upplevelse när jag red på en kamel för första gången någonsin.

Jag läser utskriften.
"Sedermera blev den stående i garaget hemma hos mina föräldrar..."
Den första ägarens kommentar.
Och jag tänker neeeeeeeeej!

På bilden ovan ser ni den, skapelsen.
Den röda, fina lilla tjocka cykeln med motor.
Vespan! Popolino Primavera heter modellen.
En modell alá 1968 mycket värd att minnas. Klassifikation i registret: transport och kommunikation.

Och hur mycket har människan inte drömt om att segla över grusvägar i solnedgång bredvid gröna fält och blå himmel på en röd vespa?
Hur många gånger per dag drömmer människan inte om frihet?
Hur många minuter per dag tänker vi på något annat än det som är nu?

Resor. Drömmen som människan bär inom sig. Tanken, föreställningen om att vara fri. Totalt bekymmerslös, inte ha några som helst fästpunkter i människor och miljö. Att bara åka.Utan vetskapen om var det slutar. För det är resan i sig, som spelar roll.

Det är bra att drömma.
För i tanken, är du redan där.
Och då kan du skriva lite mer på samhällspappret eller plocka ur diskmaskinen också. Det är lugnt.