Här är min idésamlare/kreativitetsbok/frisläppta yta.
Den bor hemma hos mig så att jag när som helst kan fylla på med något absolut nödvändigt eller onödigt som dyker upp i huvudet.
Och i den ställs inga krav på mig eller mitt skapande.
Bara själva existensen.
Den är enbart min.

Jag tror att det är viktigt att ha någon form av idésamlare om man är en kreativ person.
Jag kan inte föreställa mig ångesten jag skulle känna av att inte kunna få ut det som bubblar inuti. Viljan att förändra, skapa, se.

Det finns en given plats för den här boken i arkivet.
Jag är inte den enda människan med en vadderad bok med vita blad som fylls av själslighet.
Böcker som dessa har en viktig plats i många människors liv.
Och att konservera en bok som denna är viktigt.

För att påminna kommande generationer om att allt skapande är livsnödvändigt.
Hur underbart det kan kännas att ha sin alldeles egna kravlösa skapandebok.
Jag håller hårt i min.





Denna vecka har bloggarna i Youthhood valt ett föremål från sitt eget privata föremålsmagasin, hemma hos sig själv. Vad har bloggarna själva för gömda skatter på sin kammare? För visst är det så att alla föremål kan vara en skatt, det är människan bakom, han eller hon som berättar historien, som avgör föremålets värde!

Bild hemifrån Rebecca Bäck


Välkommen till min bokhylla, på tredje hyllan finns denna.
Detta är en skapelse av Sara Österholm.
Hon är en ung kvinna som skapar underbart finurliga saker och denna är skapad till Conor Oberst ära som en gåva till mig och Lina Westlund under julen 2009.
På raspen får allt plats och jag tror att denna skulle vara varmt välkommen till samlingarna om jag hade vela lämna den ifrån mig.

Julen 2009 gick bästa kompisgänget Lina, Sara och Rebecca på Tomtaklintskolan i 9C.
De var femton, med femtonårsångest och småstadsförakt.
Bäst var tillvaron i Linas säng med sån där musik som ingen utav de andra i skolan lyssnade på. (Alla andra i skolan var dumma i huvudet, men vi hade absolut inte fördomar om någon.)

Bright eyes var ett av våra favoritband, med Conor Oberst som sångare.
Och detta är en scrapbook till hans ära.
Conor själv är skapad som en klippdocka med tillhörande garderob och i boken får man följa hans resa genom sidorna, och genom hans skruvade drömmar.
Det var under firandet av jul som Sara gav oss boken. Då framförde hon också en stämningsskapande sång av bandet, som tyvärr inte finns inspelat, men lyssna på originalet!

Landlocked blues - Bright eyes

Lägg märke till:
1. Hur lik han är min klippdocka.
2. Hans ryckiga kroppsspråk.
3. Hans ångest.

* en muminbok av Tove Jansson som har hål genom sidorna där man kan se till nästa blad. Denna är skapad med samma princip.

 

 

 

Träskulpturen i balsaträ på bilden tillhör Joel Hult, född 1994 och bosatt i Nyköping. Självklart kommer den med sin historia.

Fågeln inhandlades 2008 i en by i Ecuador som var känd för att just göra träskulpturer i balsaträ. Vi var och tittade på en fabrik där de tillverkades, den var ganska tråkig. När vi står där inne kommer en skallig, glasögonbeklädd Göteborgare från gruppen in och ropar:

- Colombias president står där ute!

Det visade sig vara Ecuadors president Rafael (eller Raffe, som han senare kom att bli kallad i gruppen) som var på besök med väldigt många livvakter. Folk från byn stod runtomkring och hyllade honom och en dam överlämnade en tårta som snabbt togs in en säkerhetsbil. Några i vår grupp skakade hand med presidenten och jag tog en bild med honom.

Fågeln och dess berättelse skulle passa perfekt på Raspen, men jag tycker nog att den passar ännu bättre i min pojkväns bokhylla. Jag tror inte att nätterna är riktigt lika läskiga där som jag kan tänka mig att de är inne i magasinssalarna.

 

 

Det var en gång för länge sedan, i en värld bortglömd utav många av dagens ungdomar, som telefonen inte fick plats i byxfickan. Det var en tid då ord som smartphone och appar var främmande och alla dessa konstiga mojänger med ett äpple på inte existerade. Detta, mina vänner, var en tidsperiod som jag fortfarande kan minnas men som känns ljusår bort.

Som tonåring i dagens samhälle är det lätt att förblindas av alla tekniska manicker. Själv skäms jag över antalet mobiltelefoner jag har haft i min ägo men har ändå planer att inom en snar framtid förnya mig på den fronten. Man måste ju hänga med i utvecklingen, eller?

En gammal telefon, för mig, är en utan touch.

En mycket gammal telefon är en sådan där hopfällbar variant.

En från ”stenåldern” är en med fingerskiva och sladd.

På bilden ser ni en typisk sådan ”stenålderstelefon”, nämligen den omtyckta Kobratelefonen – eller en Ericofon som de egentligen heter. Denna röda Kobra fick jag av min mormor och morfar och den har en väldans massa år på nacken, Kobratelefonen slutade nämligen att tillverkas år 1982. Kobran är ännu en mycket populär och folkkär telefon som jag tror mycket väl skulle kunna hamna på magasinet inom en snar framtid. Denna Kobra har fått inta en hedersplats på mitt – allt ifrån välstädade – skrivbord och på sin plats bland alla post-it-lappar, gamla kvitton och moderna prylar får den verkligen en chans att skina med sin gammalmodiga charm.

Denna telefon har ingen touchskärm, det finns ingen möjlighet att ladda ner några appar till den och den har en lång snurrad sladd som man snubblar på stup i kvarten. Men vet ni vad? Den fungerar alldeles utmärkt att ringa med!

 

 
Denna vecka har bloggarna i Youthhood valt ett föremål från sitt eget privata föremålsmagasin, hemma hos sig själv. Vad har bloggarna själva för gömda skatter på sin kammare? För visst är det så att alla föremål kan vara en skatt, det är människan bakom, han eller hon som berättar historien, som avgör föremålets värde!

 

Detta är det bästa jag vet och min bästa vän som funnits hos mig sedan jag var fem år gammal. Bampe heter han och han bor för det mesta i min säng, och när jag inte somnar med min pojkväns armar om mig så somnar jag med armarna runt Bampe.

 

När jag var fem så hade min mormor och morfar ett sommarland i Söderköping, där även min moster och hennes man hade en våning. När de skulle flytta hjälpte vi till och jag såg Bampe sitta i ett fönster och se sådär ledsen ut som han gör på bilden, så jag tillbringade mest tid med honom under den tiden. Linda, min moster, sa sedan att jag fick behålla honom, och sen dess har han fått stått ut med tårar, kramar, hål lite över allt, nedkastningar och senast en tvätt som gjorde att han gick av på mitten. När jag skulle ta ut honom ur tvättmaskinen började jag gråta. Hans inälvor låg över hela tvättmaskinen och huvudet var av. Haha, det var faktiskt hemskt. Tack och lov sydde mamma ihop honom igen, så nu är han hel och fin.

 

Bampe skulle passa i magasinet just för det här, hans historia. Jag har minst hundra olika saker att berätta om honom, och det är just det som bevaras i magasinet, historia.

 

 

Det här föremålet är relativt nyfött.

Har lite bakgrund och är ännu inte kantstött.

Men för mig har den ändå en stark karaktär,

en tavla, en julklapp, den har jag så kär.

 

Jag ville göra något vackert,

Till den finaste jag vet.

Med hjärta, pentagram

Och ton av egenhet.

 

En märklig låttext skriven spegelvänt,

Ett musikansikte som är väl känt,

Utan djupare mening eller personligt band,

Har den utvecklats helt efter hand.

 

Med försiktig hantering,

Kan den leva genom revolution,

Och kanske bli en del

Av vår framtids dokumentation.

 

(Förklaring: En tavla målad av mig. Föreställande: Mikael Åkerfeldt, sångare i det kloka bandet Opeth, ett anatomiskt hjärta, en låttext skriven spegelvänt och ett bakgrundsmönster med kors och pentagram. Jag målade den i julklapp till min pojkvän Jacob 2011, och den står nu fint i ett hem på Gotland)

 

 

Bild hemifrån Frida Eriksson

Alla får vi presenter från släktingar och vänner som man ogillar starkt - saker som är fula, tråkiga och ibland helt oanvändbara. När man är äldre så lär man sig att uppskatta de saker som man egentligen inte gillar. Den dagen jag fick denna kanin inslagen i presentpapper med julpynt på var på min tredje julafton, gåvan var från min mormor. När jag först såg kaninen fylldes jag av känslor. Jag blev arg och ledsen över att ha fått en sån ful kanin i julklapp, fast jag borde ha hållit inne mina känslor så bubblade det över och jag sprang ned till mitt rum med kaninen i handen. Jag blev så arg och ledsen att jag började gråta. Då sade min storasyster: Jag kan ta den om du inte vill ha den! Svaret blev väldigt bestämt: Nej!

Anledningen till att jag har behållit denna kanin, som jag i början hatade så mycket, var för att jag och Nini (kaninens namn) formade ett så starkt band till varandra eftersom hon var den som tröstade mig tills jag slutade gråta.

Det finns många anledningar till varför just mitt gosedjur skulle passa in så otroligt bra på raspen, det finns så mycket detaljrik historia! Även fast jag aldrig någonsin skulle kunna lämna ifrån mig min älskade kanin till någon annan så tror jag att hon skulle kunna berätta flera historier om mitt liv och min uppväxt när jag inte längre lever eftersom hon har varit med hela vägen.