Det var en gång för länge sedan, i en värld bortglömd utav många av dagens ungdomar, som telefonen inte fick plats i byxfickan. Det var en tid då ord som smartphone och appar var främmande och alla dessa konstiga mojänger med ett äpple på inte existerade. Detta, mina vänner, var en tidsperiod som jag fortfarande kan minnas men som känns ljusår bort.

Som tonåring i dagens samhälle är det lätt att förblindas av alla tekniska manicker. Själv skäms jag över antalet mobiltelefoner jag har haft i min ägo men har ändå planer att inom en snar framtid förnya mig på den fronten. Man måste ju hänga med i utvecklingen, eller?

En gammal telefon, för mig, är en utan touch.

En mycket gammal telefon är en sådan där hopfällbar variant.

En från ”stenåldern” är en med fingerskiva och sladd.

På bilden ser ni en typisk sådan ”stenålderstelefon”, nämligen den omtyckta Kobratelefonen – eller en Ericofon som de egentligen heter. Denna röda Kobra fick jag av min mormor och morfar och den har en väldans massa år på nacken, Kobratelefonen slutade nämligen att tillverkas år 1982. Kobran är ännu en mycket populär och folkkär telefon som jag tror mycket väl skulle kunna hamna på magasinet inom en snar framtid. Denna Kobra har fått inta en hedersplats på mitt – allt ifrån välstädade – skrivbord och på sin plats bland alla post-it-lappar, gamla kvitton och moderna prylar får den verkligen en chans att skina med sin gammalmodiga charm.

Denna telefon har ingen touchskärm, det finns ingen möjlighet att ladda ner några appar till den och den har en lång snurrad sladd som man snubblar på stup i kvarten. Men vet ni vad? Den fungerar alldeles utmärkt att ringa med!

 
Denna vecka har bloggarna i Youthhood valt ett föremål från sitt eget privata föremålsmagasin, hemma hos sig själv. Vad har bloggarna själva för gömda skatter på sin kammare? För visst är det så att alla föremål kan vara en skatt, det är människan bakom, han eller hon som berättar historien, som avgör föremålets värde!