90-tal: Kaleiodoskåpskärvor

 
 

På nittiotalet var jag barn.
Jag var en liten kropp med stora viljor.
Precis som nu.
Fast ännu mindre.

Och världen var ett kaleidoskop.
Allting i små skärvor.
Vred och vände på.
För att se nya konstellationer.

Stens kaleidoskop tillverkades 1943. Det är gjort i papp och något av det vackraste jag sett.

När jag tänker på nittio-talet tänker jag på min bästa vän Johanna.
Jag bodde i lägenheten under henne.
Det var ett Södermalm i tegel och Riddarfjärden i bakgrunden.
Vi promenerade med barnvagnar och tuggade extra-tuggummi med barnsmak.
Åt kokad majs.
Såg på videokassetter.

Och senare.
Möts vi av en slump vid ett övergångsställe i innerstaden i Stockholm.
Jag är elva år och bor inte längre kvar.
Men hon står på ena sidan och jag på andra.
Vi möts på mitten.
Sedan brevväxlar vi.

Nu ses vi flera gånger varje år.
Och hon betyder väldigt mycket för mig och jag väldigt mycket för henne.
Nittiotalet förde med sig så himla mycket bra.
Och kombon Johanna och Lilja måste nog vara bland det finaste.
Kaleidoskopet snurrar och snurrar.
Men två skärvor ska hålla ihop.
Det är vi.

 


Postat av: Lina

Mina ögon blev aldelles tårfyllda. Fast på ett bra sätt.

2012-10-18 @ 15:44:20

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: