Jag tror inte riktigt på detta med att hoppa av studierna och resa runt i världen för man är en vilsen tonåring som måste hitta sig själv. Jag tror inte att det är något man måste fly iväg från eller rymma bort för att hitta, man måste inte byta miljö eller byta land för att hitta sig själv. Det är något som kommer med tiden, framförallt åren.

Vi alla är väl vilsna och osäkra som unga, speciellt som tonåringar då så mycket förändringar sker och stress, press och påfrestningar finns omkring för att distrahera oss från oss själva – för det gör det. Men jag tror inte på att fly från vardagen och sitt liv man lever för att hitta sig själv. Alla är osäkra på vad de vill bli och vem de vill bli som unga, för vissa försvinner osäkerheten och för andra stannar den kvar flera år därtill. Men den försvinner, på ett sätt eller ett annat och det är något jag tror händer oss alla. Alla. Jag tror att man hittar sig själv med åren, under livets gång så växer jag i mig själv och kan stå med båda fötterna på jorden och faktiskt veta vem jag är och vad jag har för värderingar. Det kommer, inget man måste stressa fram eller förändra livet för att göra. Det kommer på vägen.

Jag tror att när jag vuxit upp, fått söta rynkor ring ögon och mun och mitt bruna hår förvandlas till grått och jag åkt till mitt drömland med min make, när jags sitter på terrassen hållandes i hans hand och ser ut mot solnedgången och sitter på en trästol – så vet jag. Då är det självklart med mig när, hur, var och med vem jag faktiskt hittade mig själv och inga osäkerheter eller stress, press eller påfrestningar kan nå mig. Då vet jag. Och vem vet, stolen kanske påminner om denna på bilden. En stol av björk med sits av furu, med inskurna hjärtan som dekoration. Som ägdes av Valhalla från Bie.