November är en månad som har potential att bli någonting estetiskt bra.
För mig oftast en stor inspirationsperiod.
En övergång där melankolin över mörkrets antåg ibland kan vara en källa till något spektakulärt.
Skapelser, texter, musik.
 
Just nu, känns det dock som en vacker blomma, en slags vision, inuti en glaskupa som är helt onåbar.
Jag känner inte mycket mer än stress, dålig sömn, dåligt självförtroende över att skolresultaten aldrig blir så bra som jag förväntar mig.
 
Mitt huvud är ett kaos som längtar mer än något annat till vintern och lovet. Till den stora utandningen.
 
Jag skulle behöva ordning.
Ett november som är uppradat.
 
Den här dörrskylten skulle jag fästa på min vägg. Inte för att mina måsten har något att göra med Flygvapnet, men den här skylten har en strikthet som skulle få mig att skärpa till hjärncellerna och göra mina arbeten.
Något militäriskt som kan piska mig framåt.
 
För nu är det ett kaos.
Och jag vill inte höra talas om skolan. Jag vill inte se mina block, mina pappersbuntar som ligger i samlade högar på mitt golv, där allting är halvklart eller mindre halvklart.
 
Jag gör inte ännat än att försöka nå den där blomman, den där inspirationskällan. Det är min största strävan.
När allt jag egentligen skulle behöva är lite ordning.