November.
Mörker, frostgator och tekoppar.
Sommarskymning redan vid fyra på eftermiddagen.
Jag tänkte på det när jag åkte tåg.
Att himlen såg precis ut som den gör under en sen sommarnatt när man sitter ute med bara ben och myggorna svärmar.
Fast nu har den himlen seglat in lite tidigare för att senare på dagen övergå i svärta.

Jag tycker så mycket om den svärtan.
Den oändliga svärtan.
En himlakropp som rymmer hela rymdens stjärnor och planeter.
Att cykla och puffa små köldmoln ur munnen och landa i soffan med pepparkakor och krypa nära en bästa vän och leva som mest.

Jag har avskytt november.
Refererat till månanden som en spikmatta.
Vridit och vänt på konceptet men aldrig riktigt förstått hur man lever precis som vanligt när allting är kolsvart.
I år tycker jag om november.
Tittar extra mycket på alla nakna träd och gråa åkrar.

Jag fotograferade någonting som jag tyckte såg ut som en nano-spikmatta.
Det enda som skaver med november är allting som ska knytas ihop inför terminslutet.
Därför fick det bli en liten spikmatta.
Spikmattan beskrivs som ett verktyg i föremålsregistret, ingen vet riktigt vad föremålet är.
Ingen vet heller hur gammalt det är.
Men materialet är furu och mässing.