Egentligen tycker jag att sådana här teman är jobbiga. Jag har så mycket jag vill säga och få ur, och det är jobbigt att ha så mycket åsikter och bara kunna skriva ner några utav dem. Men egentligen handlar det om två saker – att oavsett vad vi gör, blir vi aldrig nöjda och vi måste få samhället att se på oss på ett annat sätt än vad det gör. 

Vi känner oss alla i obalans ibland, och det finns så många dagar som vi önskar att vi såg ut på ett annat sätt. Och jag vet att det ibland inte spelar så stor roll vad mamma, pojkvän eller bästis säger – för så länge inte jag är nöjd med mig själv, så spelar det ingen roll. Men blir vi någonsin nöjda med oss själva? Jag tror inte det. Detta är något dumt påhitt livet har, att man aldrig blir nöjd. Vad det än gäller. Därför finns det egentligen bara ett alternativ för oss, och det är att acceptera situationen. Och det är väl där skon klämmer, för det är ju så mycket enklare att försöka göra allt för att bli som man vill, än acceptera att man är bra som man är. Och jag tror nog det alltid kommer vara så.

Därför är det viktigt att vi på något sätt får media att ändra bilden av hur vi ska vara. Det är ju därifrån vi får alla våra påhitt om att våra lår är för stora, att bristningar är fult och att vi ska vara solbrända. Vi matas ständigt av reklamen och jag hoppas verkligen att människor längre fram slipper dessa ideal. Att det tydligt visas att oavsett storlek eller hudfärg så är alla bra precis som vi är.

Jag tycker faktiskt att dessa svarvade, handmålade trädockor från 1970-talet beskriver idealet rätt bra. Man ska vara nätt och smal med former och kurvor, precis som en docka, faktiskt. Och jag hoppas alla inser att idealet av att se ut som en docka inte är okej. Vi alla är fina, som vi är!