Jag ska börja med en bekännelse.

Jag vet att jag har gjort orätt.

Det är så att jag inte har sett serien. Inte ett enda avsnitt.

Innan och efter och under har människor runt mig ropat ”SVT Play, NU!!!”

Jag har frångått deras uppmaningar.

Även fast den alldeles uppenbart är jättebra och berör mycket, mycket viktiga frågor.

Jag har vridit lite på mig, tänkt att ”Ja, jag ska se den, men inte just idag.”

Jag tror att jag är lite rädd.

Jag är rädd för att det av allt jag har hört är en serie som berör.

En serie som får människor att gråta och känna.

En serie som gör människor ilskna.

En serie som knyter människor samman.

För Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar  är ett stycke tv-historia som alla pratar om, som mellan de som har sett den skapar någon form av gemenskap.

Det tycker jag är så otroligt fint.

Till alla er gråterskor och gråtare vill jag skänka denna sorgeservett (den vita).

Jag vill att ni ska ha den framför tv:n, datorn eller mobilen nu när sista delen sänds. Servetten är Lydia Bergmans, men hon har inte använt den sedan 1800-talet, så det är okej att låna den.

Här, en jättestor kram också!