När du tittar in i den här spegeln, vad ser du då?

Ja, nu menar jag förstås inte kameran och min hand som syns så fint på den här bilden. Om du tänker att det är din hand som håller i handtaget till den här spegeln, vad skulle du då se i reflektionen?

”Mig själv, såklart” tänker du säker nu.

Men det är inte så självklart som många kan tänkas tro, att det är just sig själv man ser i sin spegelbild. För samhället har en makt att förändra vår syn på allting, inklusive oss själva. Vi tar åt oss det vi hör och låter vår spegelbild förvrängas – den vi ser är inte alltid den vi är.

Jag läste någonstans att man kan beskriva det som att orden vi blir kallade fastnar på vår hud, ju mer vi påverkas av dem desto tydligare blir de i våra spegelbilder. De blir större, fetare och flyttar sig till synligare ställen på vår kropp. Alla kanske inte ser konkreta ord skrivna på sin hud, men det är en lite fin och väldigt skrämmande liknelse.

Benjamin och Rasmus, från tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar, är kära. De har varandra. De är unga. De har vänner som bryr sig. Trots detta, kan jag tänka mig, att ordet bögjävel är skrivet i tjocka bokstäver på deras pannor. För de levde ju trots allt på 80-talet, när ”bögpesten” gjorde entré i Sverige och en stor del av samhället ansåg att denna fruktansvärda sjukdom var de homosexuella männens straff. Det var den otäcka verklighet de levde i. En sådan tid – att bli behandlad på ett sådant sätt – är inte något man tar sig igenom opåverkad, för så stark är det inte möjligt att vara.