Det är Bords Eve's smörpaket och mulet väder.
Majlis sitter i köket och brer långsamt sin rostade långfranska.
Sedan tar smöret slut och hon fyller smörpaketet med rester från spenatstuvningen och trycker in lådan i frysen.

Det är början av kärleken.
Början på friheten.
Trygga kroppar som är där de ska vara.
Med varandra i stora känslor i innerligt rus.
Det är åttiotal och det är Stockholm, det är bögarnas frammarsch det är då det händer.
AIDS.

Rasmus och Benjamin älskar varandra från första stund.
Det är en sådan där stor kärlek som spränger igenom allt.
Som ogräset på sommaren som får rötter under asfalterade vägar som får deformeras av kraften.

Och Jehovas och familjen får ta sig.
Värmlandsbygden och familjen får ta sig.
Vi älskar.

Sedan är det kaklat badrumsgolv och brevet till den anonymt testade HIV-positiva.
Du får inte röra mig mer.
Jag tänker röra dig.

Hud blir kvar mot hud. Andedräkt mot andedräkt.
För det är en sådan där stor kärlek som är större än döden.
Större än döden någonsin kan bli.

Det var ju ändå vi som skulle vakna långsamt på söndagsmornar.
Koka tevatten, lyssna radio, läsa tidning, pussas mjukt, andas liv.
Täcka brödbitsarea.
Med smör.

Tillsammans.