Ordet sport är otrevligt;
Vinnarskallar.
Träningsdagböcker.
Fotbollsfans. Bajen mot Black Army.
Våld och djuriskt beteende.
Övertaggade kommentatorer på TV.

Näe.
Sportfilosofi låter i mina öron, inte som en vacker melodi.

Men det finns ändå något inom denna kategori, en sport, lite undanskymt.
I sportsyn liten. Något jag sysslat med hela mitt liv.

Orientering. Röra sig i skog och mark med två hjälpmedel; en karta.
Och en kompass.

Orienteringen innebär frihet, och möjligheter.
I skogen finns det ingen som dömer, inga förbud, ingen som höjer ribban ännu ett snäpp, och ingen som gapar att ”Skjuta in den förfan!”.

I skogen sätter man själv sina regler.
Man behöver inte springa på linjerna.
Man kan uppleva nåt helt annat.
Med kartan och kompassen i hand kan man skapa sig ett äventyr. 

En kompass har alltid varit äventyrets nyckel och möjlighet, i många sammanhang.
Den är en trygghet, håller riktning, visar vägen, och samtidigt ligger en helt oupptäckt värld föröver. Denna bukformade svarvade kompassask är ifrån 1700-talet, en Toarpsask från Västergötland.
Och den ser ut att ha legat i en svensk äventyrares händer.

En Columbus.
En Candide.
En världsorienterare.

Det finns något vackert i att kunna läsa av världen från en bit färgat papper.

Man kan befinna sig var som helst och ändå med sin förmåga och sin kompass veta just var.
Man kan förflytta sig.
Äventyra.

Bara genom att lära sig en simpel liten sport. Som jag så ogillar ordet, men älskar just denna innebörd.
Orientering.