Varje decembermorgon fram till julafton satt jag som klistrad framför vår tjock-tv.

7:15 – då gällde det.

Tyst, mamma. Tyst, pappa. Nu börjar det!

Ett fartyg med dieselråttor, sjömansmöss och ett orakel i oljetråget. Ett gäng julprydnader och en Bajenhund bland soporna. Och så en pojke vid namn Kaspar, han som bor med sin morfar i Nudådalen.

Den där sista, där har ni min favorit av alla underbara julkalendrar; Kaspar i Nudådalen.

Kaspar, morfar, Lisa, Atom-Ragnar och resten av invånarna i Nudådalen förgyllde varenda morgon det julkalenderåret. Jag minns dem och minns de flesta av deras äventyr, med dramatiken kring det borttappade köpekontraktet och fascinationen av evighetsmaskinen.

Det första som dyker upp i mitt minne när jag tänker på denna åh så underbara julkalender är dock en annan sak, som är just en sak, nämligen deras spark. Jag kommer inte ihåg om sparken är Kaspars eller Lisas – eller den kanske till och med tillhör morfar eller den elake Åhman – men jag minns hur de for fram på den. Hur snön var så vit i bakgrunden och deras mössor fladdrade i vinden (för de hade sådana där urmysiga mössor som var extra långa vid öronen). Den här sparken var en julklapp till Christina Johansson julen 1961, då var julkalendern Julbåten Juliana och kanske satt även Christina klistrad framför deras, troligen ännu tjockare, tv dagarna fram till julafton.