Svordomar: Det här kommer bli ganska personligt

 

 

Jag har aldrig riktigt varit som andra. Visst, ingen människa är den andra lik (som tur är) men jag tror ändå att ni förstår vad jag menar om jag berättar att jag skrev dikter och sorterade mina böcker efter förlag när jag var tre år gammal. Eller att jag ända tills jag gick i femte klass var tvungen att räkna till ett jämnt antal registreringsskyltar när vi var ute och åkte bil. Jag skulle kunna rabbla upp en mängd olika små och stora underligheter jag har haft för mig genom åren men det här inlägget ska handla om en specifik sådan och (för en gångs skull) tänker jag gå rakt på sak. Jag svär inte.

 

Jag vet inte riktigt när det här började, men väldigt länge har jag haft, och har fortfarande någon fix idé om att jag inte får svära. Inte för att jag är religiös på något sätt, jag bara gör det inte. Om jag minns rätt så har jag har svurit tre gånger i mitt liv. Två gånger för att jag råkade och en gång för länge sedan när jag blev arg på min bror.

 

Många gånger tycker jag om att ”inte vara som alla andra” men det är först i år som jag har lärt mig att faktiskt se skillnad på de saker som faktiskt gör mig till den jag är och de saker som inte är något annat än mentala hinder som jag måste komma över på ett eller annat sätt.

 

Jag minns inte vad anledningen till det här var från början men jag minns att bara tanken på att jag någonsin skulle börja svära var helt otänkbar fram tills för något år sedan. Nu är det här problemet, om man nu vill kalla det för det, lite som en stopskylt. Det skulle vara fullt möjligt att bara gå förbi den och chansen är inte stor att konsekvenserna skulle bli särskilt allvarliga om jag skulle göra det. Trots det finns det något där som hindrar mig. Okej, det som hindrar mig är egentligen inte en 6 decimeter hög stopskylt i plåt från Polismuséet i Eskilstuna, utan egentligen någon sorts okonventionell rädsla för hur folk kommer reagera när jag väl yttrar en svordom. Fast jag vet att ingen kommer bli sur eller något. Jag vill bara inte att det ska bli någon stor grej av det. Och egentligen är det ju bara jag som gör det till det.

 

MEN! Innan sommarlovet är slut MÅSTE jag ha börjat svära för till hösten ska vi spela en pjäs i skolan där i princip varenda karaktär svär som borstbindare. So wish me good luck! Eller något.

 

Keep on being weird!

 

 
 


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: