Hår.

Det är ju ett känsligt ämne. Både bokstavligt och.. annat talat. 

Något som många verkar lägga ner mycket krut på att argumentera om. Var man ska ha hår.

 När. Hur. Varför.

Vissa äcklas av det, vissa älskar det, överallt.

Skulpturen på bilden är från 1901, skapad av David Wretling. Men trots det tidiga nittonhundratalet tycker jag då att den där gossen ser ut som vem som helst i nutid. Brydde han sig om hår på samma sätt som folk gör idag?

Stod han i timmar framför spegeln för att få till den där lilla fluffiga luggen?

Det vet vi inte.

Men idag bryr sig folk som tusan – nästan för mycket.

Och när de bryr sig för mycket, så vill de bry sig om alla.

Den och den borde klippa sig.

Den och den borde verkligen raka sig.

Eller den och den borde nog bleka, för det skulle passa så bra.

Kan inte alla bara bry sig om sitt eget lilla hår och sen vara nöjda?

Personligen så älskar jag stora hår. Fluffigt, lockigt, krulligt.

Kanske för att jag skaptes med plattare än platt, och då njuter jag ännu mer av att se andras vackra hårmanar. 

Och jag blir arg när folk ska lägga sig i.

”Klipp dig!” ”Det hamnar i maten!”

OCH?

Låt allas hår vara.

Låt det växa var de vill. 

Stort, litet, på benen, armhålorna, huvudet.

Och man får äcklas. Och man får vilja tycka annorlunda.

Men allting är upp till var och en. Så låt håret vara.

Det är så oviktigt, egentligen.