Vissa människor tycket att spindlar är det läskigaste som finns. Andra tycker att Hattmakaren i Tim Burtons version av Alice i underlandet är en riktigt skabbig typ. En tredje tycker kanske som jag, att mörka och stora hav är rätt scary. 

Visst finns det mycket som är läskigt och många saker som man önskar inte skulle existera. Men är det inte ännu konstigare att vi människor faktiskt tillverkar saker att bli rädda för? Nu pratar jag inte bara om dagens obehagliga skräckrullar, nej jag snackar om saker som tillverkades redan på 1500-talet. För visst måste man velat skrämmas med krucifixet ni ser på bilden? Det tror i alla fall jag.

Efter de ca 600 sidorna i Dan Brown’s bestseller ”Den förlorade symbolen” som jag håller på och läser känner jag mig smått förvirrad, tom och skrämd.

Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att kunna känna den där tryggheten som brukar infinna sig när jag kliver in i en kyrka eller på någon annan ”helig” plats. Den där unkna luften som alltid slår emot en som en vägg av kvav rök när man kliver in i den kyrkliga helgedomen. Tystnaden som skänker lugn och harmoni. Nej efter en vandring i symbolernas värld tillsammans med Professor Langdon som guide har jag lite svårt att ens tänka på kyrkans inre väsen som något rofyllt. Det enda jag ser framför mig när jag blundar och försöker förnimma känslan av kyrkans mjuka lugn är symboler. Läskiga gåtor som lurar i tavlornas heliga symbolik. Koder och gåtor som ber om att bli lösta.

Jag har faktiskt sovit i en kyrka. Kyrkan låg i Strängnäs och tillhörde de lite ädlare sorten med namnet, ”domkyrka”. Den var stor, den var skrämmande och den var vacker.

Jag sov under en enorm tavla som jag enträget försökte att ignorera. Jag påkallade någons uppmärksamhet om att den faktiskt kunde trilla ner i mitt huvud eftersom den nu var så stor, tung och gammal. Dock fick jag endast ett skratt till svar ”Ha ha! Den har suttit där i minst trehundra år och den kommer antagligen sitta kvar lika länge till!”  Ha.. ha.., Jag skrattar i morgon, tänkte jag. Men så kom då kvällen och när dagen därefter sakta men säkert grydde var jag fortfarande hel och fortfarande (mot alla odds) vid liv. Phu. Eller kanske ”Tack gode gud”!

Kanske är det framförallt inom de religiösa samfunden där de mest skrämmande grejerna finns att hämta. För visst kan ni väl hålla med om att även om det finns en viss harmoni och mysig atmosfär av trygghet i en kyrka, så finns där samtidigt spår av något obehagligt, inget som riktigt går att sätta fingret på utan som bara finns där. Alla de gamla tavlorna som speglar mänskliga plågor och högre makters skönhet och rikedomar. De avbildningar som ska skänka människan förståelse och vördnad till ”Gud” och kyrkan ger oss ofta en obehagskänsla och förnimmelse av undangömd skam.

Ett exempel där vi kan se ett riktigt ”läbbigt” föremål är just krucifixet på bilden, Jesus gestalten är för mig ganska skrämmande, det murknande grådaskiga trät av vilket figuren är skapad av ser vindpinat och saltvattenstänkt ut. Man riktigt ser hur Jesu plågor stiger från krucifixets ansikte. Smärtan har med största skicklighet karvats ut av en händig skulptör för mycket länge sedan. Då liksom nu kan jag tänka mig syftet med symbolen. Att skrämmas.