Alla nycklar kan öppna upp okända rums dörrar och denna specifika nyckel öppnar en dörr till det förflutna. Den hittades vid en arkeologisk utgrävning vid Nyköpingshus på 20-talet. I lagren av jord framkom denna ur leran. Väldigt symboliskt att det är en nyckel man hittade, tycker jag. För arkeologi öppnar alltid dörrar till det förflutna, vare sig det är nycklar man hittar eller något helt annat. Arkeologin själv är nyckeln till dörren som leder in i vårt förflutna.

Ibland kan det vara otäckt att öppna dörrar till rum med okänt innehåll men nyfikenheten tar ofta överhanden och man trycker ändå in nyckeln i nyckelhålet. Med spänd förväntan vrider man om nyckeln och trycker ner handtaget, samtidigt som man hoppas få se det man vill. Allt som oftast leder sådana här förhandsförväntningar till antiklimax.

Nyckeln ovan kanske först verkade som en spännande upptäckt, men när den sedan visade sig sakna någon som helst relation med DEN nyckeln, uteblev nog champagnen. Men ändå hade man öppnat en dörr.

Ibland är vårt förflutna ett rum vi helst inte sett och helst vill stänga dörren om igen. Men nyckeln har använts och bör nu kastas ner i ån innan man kan låsa dörren igen. För det är på det viset vi borde se på nycklar: inte som föremål som låser dörrar utan som öppnar dem.

Det finns många dörrar att öppna upp, en del har flera lås än andra dörrar, men jag är övertygad om att alla dörrar går att öppna – inget rum är för alltid förseglat. Det ända vi behöver är rätt nyckel.