Det är en ganska konstig sak det där med vrede och ilska. Jag tror personligen att vi människor har en tendens att vända vår ilska emot dem som vi älskar och håller av som allra mest. När man gör sig så pass sårbar att man visar upp sin vrede inför en annan persons ögon, då blottar man sin själ, man tappar sin sköld och man står bara helt handfallen.

Det spelar ingen roll vilket pansar eller hjälm man bär. För när man blir riktigt arg så är det oftast inget som man visar öppet på gatan, det är först när man kommer hem till dem man håller av som mest som man öppnar upp, skriker och tar ut sin vrede. Kanske just därför att man vet att människorna inför ens ögon inte kan svika en, inte göra slut och kasta ut en ur deras liv, kanske är det just därför man klarar av att kasta allt skit man inte orkar bära på just dem, de man håller som kärast.

Det finns något man brukar kalla blod är tjockare än vatten, och det kan stämma. Man sårar, riktigt kastar syra i deras ansikten och spottar i deras öppna sår, ändå tar de in allt, älskar en ändå även om man just då skulle behöva en riktig käftsmäll för att fatta hur illa man betett sig.

Jag hörde Michelle Obama säga en sak, de orden hon sa var så enkla och självklara. Kontentan av vad hon menade var att man måste gilla någon för att vara den personens vän. Hur arg man än blir måste man kunna se in i personens ögon och känna något, man måste känna att man faktiskt gillar personen, djupt där inne. Man måste kunna se personen bakom det man är förbannad på för stunden, hur arg man än är. Det kanske är det som skiljer blod från vatten när det kommer till vänner och familj. Vänner kan du hitta nya, ditt dna kan inte bytas ut.

Nu kanske ni frågar er hur sjutton en hjälm av järn från 50-talet kommer in i bilden, den enda anledningen till dess närvaro är dess syfte här i världen. En hjälm skulle aldrig ha blivit tillverkad om det inte hade funnits vrede i denna värld. Hjälmen för mig symboliserar hur mycket vi människor är beredda att offra för vår vredes skull.