Mitt val innan jag börjar skriva inlägget: Murare i arbete under byggandet av ett bostadskomplex i Nyköping, 1961.

Så, precis bara enkelt så

Fotografi. Det heliga ordet. En helt ärlig, naken avbildning av något så som det faktiskt är. Det här magiska som uppstår när det som ryms inom kameravinkeln helt plötsligt är fångat just så, och nu kan det inte röra sig där inne.

Jag är otroligt fascinerad av fotografi. Konsten att bevara något väldigt mänskligt i ett litet ögonblick. Som ett citat säger: och detta är ditt liv, och det tar slut en sekund i taget. - fight club.

Men hur blir det om man väljer att inte se det så?
Om man väljer att säga att det blir längre för varje minut.
Ett intryck längre, en tanke längre, fyrtio andetag längre. Du blir mer än vad du var för en minut sedan. Det där lilla som växer i dig kan helt plötsligt avbildas när du spontant fotograferas på en gata.

Och sedan finns det där. Så om du glömmer, kan du hålla i det igen.
Gråta, öppna, sluta, stänga, skratta. Känna samma känslor om igen.

Hur kan livet ta slut för varje minut då?
Hur kan livet ta slut när kameran bestämmer att det här minnet ska få fortsätta leva?

Även om jag också tror att vi är medfödda med att selektivt välja sekvenser och känslor att minnas så är fotografiet det som konkretiserar. Det som säger att titta här du, det hände faktiskt. Och du älskade det. Du hatade det. Du levde det.

1961 var det tre år kvar innan min mamma skulle födas.
Här står han. Som en jätte framför de små husen i bakgrunden.
Lägger betong och tankarna som hans huvud är fyllda av lever i bilden.

Genom att se alla fantastiska fotografier av Nyköping, så älskar jag min stad ännu mer. Jag fick äran att se dåtiden i perspektiv på hur min nutid är nu.

Det var vackrare förut. Lite lugnare.
Det är skönt att betrakta bilderna.
Som att uppleva det historiska lugnet igen.

Tack fotografi för att du ger mig den möjligheten.